Att lämna ifrån sig sitt manus

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt manus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.

En tjock manusbunt som ligger på marken bland skillor

3 Thoughts.

  1. Jag hoppas så att det dimper ner i brevlådan i morgon 🙂 Har inte börjat på något nytt, för jag vill vara redo direkt!
    Jag tror inte du behöver oroa dig, ditt sätt att skriva är så fängslande, det kan ju inte ändra sig från en bok till en annan. Så spänd!

    • Tack, Eva-Lotta! Det känns betryggande att ha dig som testläsare. Men jag hoppas att du vågar vara ärlig ifall du inte skulle tycka att denna är lika fängslande! 🙂

      • Självklart! Min barnboksförfattar-kompis sa så här när jag berättade för henne: Då har hon gjort ett bra val, du säger alltid vad du tycker, är aldrig rädd för att säga sanningen. Dessutom läser du så mycket alltid.

        På gott och ont, men så är det.
        Nu ska jag läsa två kapitel av ”del två” innan jag ska sova. Måste läsa lite mer, kan inte sluta redan. Jag tar ett kapitel, läser det, lägger i ny hög. Nu blev det två, passade bättre i sidor att ta med upp. Så inte första sidan av ett kapitel följde med… Hade jag tagit hela bunten, då hade jag inte släckt lampan förrän långt efter midnatt!

Comments are closed.