Mitt debutantporträtt

Nu tänkte jag dela med mig av mitt debutantporträtt, som publicerades i Svensk bokhandels vårkatalog 2 december 2016. Debutantporträtten skrivs av författarna själva och har oftast en personlig prägel. De utgör en väldigt fin möjlighet för debuterande, okända författare att få uppmärksamhet från bokhandlare och andra bokintresserade.

Det finns inget som går upp mot känslan som fyller mig när jag kliver över tröskeln till ett gammalt, orört hus. Tyst och inkännande går jag över det knarrande brädgolvet, blanknött av flera generationers fötter som smugit och tassat, oroligt vankat fram och åter, stampat i ilska och hoppat av glädje. Golvet och väggarna bär på glömda minnen och berättelser från det förgångna, och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden för att se vad de har sett, uppleva vad de har bevittnat.

Jag påstår inte att allt var bättre förr. Jag önskar inte på allvar att jag levde i ett annat århundrade. Det hindrar dock inte att jag tar de chanser jag får att kliva in i en annan tid. Jag åker på historiska evenemang och arrangerar en årlig medeltidsdag. Jag driver runt på Skansen, syr historiska kläder och läser historiska romaner.

Mina mest fantastiska tidsresor företar jag inom mig, när jag låter fantasin ta mig långt, långt bort, till platser och människor som med ens kommer mycket nära. Mitt huvud är ständigt fullt av berättelser och livsöden. En del av dem blir aldrig mer än flyktiga fantasier. Annat dröjer sig kvar och antar en allt tydligare form, tills berättelsen får eget liv.

Att det blev just berättelsen om de tre unga prästdöttrarna som jag kom att fördjupa mig i och skriva ner, det kan jag inte riktigt förklara. Men jag minns precis när det första fröet såddes, när den första bilden flimrade förbi. Jag satt i bilen på väg hem från mina kära morföräldrar. Det var mitt i smällkalla vintern och sent på kvällen. Snödrivorna stod höga utmed vägen, och så plötsligt: en låt från bilstereon, med bakgrundsljud av en vinande vind och en kvinna som höll ut på långa, hjärtskärande vokaler som om hon var ensammast i hela världen. Då – poff – var hon bara där, min Inez, som ännu inte hette Inez, och hon var vilse i en mörk och snöig skog och hon ropade ut i natten, en sista gång innan allt hopp skulle vara ute …

Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur det gick för henne. Inez och hennes två systrar grep sig fast och ömsom bönade, ömsom krävde att få sina liv berättade.

Det här var under en ganska stillastående och händelsefattig period av mitt liv. Systrarna Dalin och människorna i deras närhet blev snabbt nära vänner och deras tillvaro intresserade mig långt mer än min egen. Efter en flytt och en nystart har jag fått både nya vänner, nytt jobb och nya intressen. Mitt eget liv har därmed blivit betydligt mer spännande. Samtidigt har det stärkt mitt självförtroende så att jag nu vågar släppa berättelsen fri.

Jag öppnar dörren och låter den som vill kliva över tröskeln …

Linnea Dunérs debutantporträtt i Svensk bokhandels vårkatalog.

Dags att släppa taget

Många författare kallar sina böcker för sina bebisar. Det är inte utan att det ligger något i det. Någonting sår ett frö inom oss. En känsla, en tanke, en bild, en scen blir kvar. Den växer, blir mer konkret, mer komplex. Den får fingrar och tår, början och slut.

Berättelsen föds, skrivs ner, får eget liv. Den växer alltmer, hamnar i trotsåldern och försöker gå emot dina planer. Du lär känna den allt bättre och även familj och vänner får kanske stifta bekantskap med din telning.

Min berättelse har växt i fem år. Den har blivit en självständig varelse och nu var det till slut dags att flytta hemifrån. Min ”bebis” är på väg ut i världen. Jag kommer inte ständigt kunna gå vid dess sida och vaka över den.

Jag har gett den kläder som jag hoppas ska leda den rätt i livet och föra samman den med rätt människor. Jag finns kvar i bakgrunden för att stötta och vägleda, men jag har släppt taget och kan inte längre ändra eller påverka själva berättelsen. Nu kan jag bara hoppas att den ska tas emot väl.

Linnea Dunér signerar ett exemplar av Det sjunger i isen

På väg ut i världen!

Dagen jag väntat på

Det visade sig att det här var dagen som jag väntat på, ja, så länge jag kan minnas faktiskt – dagen då jag får hålla min första bok i handen. De ringde från Schenker på morgonen för att få vägbskrivning och det tog någon sekund för mig att koppla. Leverans. Till Humle förlag. Med lastbil… Jaaaaa!!!

Känslan jag hade under förmiddagen kan bäst beskrivas som när man träffat någon över nätet, börjat få känslor för personen och nu äntligen ska träffas för första gången. Man känner personen – boken – på insidan, men har ännu inte sett den i verkligheten eller upplevt den som en helhet. Förväntan blandas med nervositet och det är svårt att sitta stilla.

En pall full med kartongerSå äntligen kom leveransen – inte ända fram, för min infartsväg är för liten för lastbil – och jag störtade i väg upp till bommen. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med mig en sax och sprättade snabbt upp en av kartongerna på pallen. Min första tanke: ”Vad grön den är!” Min andra tanke: ”Det ÄR en BOK!” Och jag var faktiskt förvånad över det, för jag hade inte helt kunnat föreställa mig det. (SÅ grön var den inte. Det var skyddspuffarna i genomskinlig plast som hade grön text.)

Nu är jag ganska slut efter att ha släpat hem 34 kartonger à 8,5 kg och burit upp dem på övervåningen. Men jag har min bok, och jag blir inte förvånad om det slutar med att jag sover med den i sängen i natt – trots att det är första dejten…

Om tio dagar är det dags för release och då kan även du hålla ett exemplar av boken! Kom till releasefesten lördag 10/12 kl 13-16 i Vittinge församlingshem, eller beställ den här på min hemsida, så postar jag den på fredagen.

Boken Det sjunger i isen liggande på ett bord bredvid en ljuslykta

Manuset är skickat till tryck

Manuset. Är. Skickat. Till. Tryck.

Jag trodde att jag skulle vara glad när det var gjort, men nu känner jag mig mest av allt… rädd!

Nu är det för sent att ändra någonting. De fel jag inte hittat nu kommer att vara med i boken. Det som står nu är det som gäller. Jag har jobbat med den här berättelsen i över fem år. Jag är van att kunna ändra, justera, lägga till och dra ifrån när andan faller på.

Om jag jämför med den första versionen är den inskickade SÅ mycket bättre. Den är bra och jag är nöjd. Ja! Men när jag just skrivit klart den första versionen var jag också nöjd. Jag kommer inte ifrån känslan av att den kanske hade kunnat bli ännu bättre om jag jobbat vidare med den i fem år till. Samma känsla har jag när det gäller omslaget, även om tidsperspektivet är ett annat.

Men någon gång måste man ändå bestämma sig för att ett alster är färdigt. Annars får det aldrig komma andra till del. Det är på tiden att släppa taget. Texten är tillräckligt bra. Fast ”tillräckligt bra” är inte ett uttryck som tilltalar mig. Det låter så medelmåttigt. Så därför tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga att den är bra. Eller till och med ”fantastisk” och ”underbar” om jag i all ödmjukhet får citera några av de som har fått läsa manuset i förväg.

Nu ska jag fira med ett glas hasselnötsdryck och försöka glömma bort rädslan. I stället ska jag bara se fram emot den dagen då jag håller boken i handen och får presentera er för min värld.

 

Att nå läsare

En stor del av arbetet med att ge ut en bok handlar om att marknadsföra och sälja boken. Det är kanske rent av det man lägger mest tid på i långa loppet. Marknadsföringen börjar innan boken ens är utgiven, i mitt fall bl.a. genom den här bloggen och min nya Facebooksida.

Kaffekopp. Foto: Brandon KeimSom egenutgivare är det svårt att nå ut i bruset. I går var jag i Stockholm och träffade tre andra trevliga egenutgivare. Vi satt i två timmar på konditori Vetekatten och spånade kring marknadsföring. Förhoppningsvis kan det leda till något konkret framöver. Hur som helst var det roligt att dela erfarenheter med de här tre, som redan hade gett ut en eller flera böcker på egen hand.

Samma dag lämnade jag in annons och debutantporträtt till Svensk bokhandels vårkatalog. Deras debutantporträtt är en fantastisk möjlighet för just debutanter att få uppmärksamhet från bokhandlare och annat branschfolk (och en del privatpersoner dessutom). Köper man en annons får man som debutant en egen sida i katalogen där man på ett personligt sätt får presentera sig själv och sin bok.

Tidigare debutantporträtt, som jag läste inför att jag skulle skriva mitt eget, var alla väldigt olika. Ingen hjälp där, alltså, mer än insikten att jag var fri att skriva nästan vad jag ville. Jag valde till slut att fokusera på min fascination för gångna tiders människor och berätta om hur det första fröet till min berättelse såddes. Har jag tur väcker det intresse hos någon, i alla fall!

Välkommen – och välkommen tillbaka!

En ny blogg. Ett första inlägg. Jag börjar väl helt enkelt med att hälsa dig välkommen till min författarsida! Jag har bloggat förut, på Linnea Christina: torparliv med perspektiv. Där har det på sistone handlat mest om kaniner. Här måste jag utfärda en varning: På den här bloggen finns det risk för en total kaninbrist, men jag hoppas att du vill återvända till den ändå! Om du är intresserad av skönlitterärt skrivande och bokutgivning kommer du förhoppningsvis inte bli besviken.

I skrivande stund är det två månader och tre dagar till planerad release av min debutroman, Det sjunger i isen. Framför mig ligger en tid av intensivt layoutarbete, flera vändor korrektur, annonsering och allt annat som måste göras för att en bok ska bli en bok och nå ut till läsarna.

Nu ska jag vara helt ärlig. Jag har inte skapat den här bloggen enbart för mitt höga nöjes skull. Den är en del i min plan för att marknadsföra min bok och mig själv som författare. Därför blir jag extra glad för varje kommentar, gillning eller delning. Men framför allt är jag ivrig att få ta del av dina tankar och åsikter om sådant jag bloggar om framöver.

Alltså, välkommen – och välkommen tillbaka!