Att lämna ifrån sig sitt manus

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt manus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.

En tjock manusbunt som ligger på marken bland skillor

Trean är klar!

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Att skriva på tid och vikten av promenader

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor

Dags att släppa taget

Många författare kallar sina böcker för sina bebisar. Det är inte utan att det ligger något i det. Någonting sår ett frö inom oss. En känsla, en tanke, en bild, en scen blir kvar. Den växer, blir mer konkret, mer komplex. Den får fingrar och tår, början och slut.

Berättelsen föds, skrivs ner, får eget liv. Den växer alltmer, hamnar i trotsåldern och försöker gå emot dina planer. Du lär känna den allt bättre och även familj och vänner får kanske stifta bekantskap med din telning.

Min berättelse har växt i fem år. Den har blivit en självständig varelse och nu var det till slut dags att flytta hemifrån. Min ”bebis” är på väg ut i världen. Jag kommer inte ständigt kunna gå vid dess sida och vaka över den.

Jag har gett den kläder som jag hoppas ska leda den rätt i livet och föra samman den med rätt människor. Jag finns kvar i bakgrunden för att stötta och vägleda, men jag har släppt taget och kan inte längre ändra eller påverka själva berättelsen. Nu kan jag bara hoppas att den ska tas emot väl.

Linnea Dunér signerar ett exemplar av Det sjunger i isen

På väg ut i världen!

Dagen jag väntat på

Det visade sig att det här var dagen som jag väntat på, ja, så länge jag kan minnas faktiskt – dagen då jag får hålla min första bok i handen. De ringde från Schenker på morgonen för att få vägbskrivning och det tog någon sekund för mig att koppla. Leverans. Till Humle förlag. Med lastbil… Jaaaaa!!!

Känslan jag hade under förmiddagen kan bäst beskrivas som när man träffat någon över nätet, börjat få känslor för personen och nu äntligen ska träffas för första gången. Man känner personen – boken – på insidan, men har ännu inte sett den i verkligheten eller upplevt den som en helhet. Förväntan blandas med nervositet och det är svårt att sitta stilla.

En pall full med kartongerSå äntligen kom leveransen – inte ända fram, för min infartsväg är för liten för lastbil – och jag störtade i väg upp till bommen. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med mig en sax och sprättade snabbt upp en av kartongerna på pallen. Min första tanke: ”Vad grön den är!” Min andra tanke: ”Det ÄR en BOK!” Och jag var faktiskt förvånad över det, för jag hade inte helt kunnat föreställa mig det. (SÅ grön var den inte. Det var skyddspuffarna i genomskinlig plast som hade grön text.)

Nu är jag ganska slut efter att ha släpat hem 34 kartonger à 8,5 kg och burit upp dem på övervåningen. Men jag har min bok, och jag blir inte förvånad om det slutar med att jag sover med den i sängen i natt – trots att det är första dejten…

Om tio dagar är det dags för release och då kan även du hålla ett exemplar av boken! Kom till releasefesten lördag 10/12 kl 13-16 i Vittinge församlingshem, eller beställ den här på min hemsida, så postar jag den på fredagen.

Boken Det sjunger i isen liggande på ett bord bredvid en ljuslykta

Manuset är skickat till tryck

Manuset. Är. Skickat. Till. Tryck.

Jag trodde att jag skulle vara glad när det var gjort, men nu känner jag mig mest av allt… rädd!

Nu är det för sent att ändra någonting. De fel jag inte hittat nu kommer att vara med i boken. Det som står nu är det som gäller. Jag har jobbat med den här berättelsen i över fem år. Jag är van att kunna ändra, justera, lägga till och dra ifrån när andan faller på.

Om jag jämför med den första versionen är den inskickade SÅ mycket bättre. Den är bra och jag är nöjd. Ja! Men när jag just skrivit klart den första versionen var jag också nöjd. Jag kommer inte ifrån känslan av att den kanske hade kunnat bli ännu bättre om jag jobbat vidare med den i fem år till. Samma känsla har jag när det gäller omslaget, även om tidsperspektivet är ett annat.

Men någon gång måste man ändå bestämma sig för att ett alster är färdigt. Annars får det aldrig komma andra till del. Det är på tiden att släppa taget. Texten är tillräckligt bra. Fast ”tillräckligt bra” är inte ett uttryck som tilltalar mig. Det låter så medelmåttigt. Så därför tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga att den är bra. Eller till och med ”fantastisk” och ”underbar” om jag i all ödmjukhet får citera några av de som har fått läsa manuset i förväg.

Nu ska jag fira med ett glas hasselnötsdryck och försöka glömma bort rädslan. I stället ska jag bara se fram emot den dagen då jag håller boken i handen och får presentera er för min värld.