Första månaden med boken

Nu har det gått en månad sedan releasen av Det sjunger i isen och jag kan konstatera att det har gått över förväntan. Tre fjärdedelar av upplagan är redan såld och jag planerar för nytryck. Många läsare har hört av sig och talat om hur svårt det varit att lägga ifrån sig boken och hur mycket de ser fram emot del två. Underbart!

När jag tittar tillbaka på den här månaden tänker jag bl.a. på det här:

Roligast: Att folk faktiskt tycker om min bok, engagerar sig i mina karaktärers öden och vill ha mer.

Finast: Att så många vänner och bekanta intresserar sig för boken och är glada för min skull.

Tråkigast: Att jag inte har haft tid att jobba på del två och tre, trots att jag stundtals är sprickfärdig av inspiration.

Pirrigast: Att bli intervjuad i radio, i studio i direktsändning. Det hade jag inte räknat med! Jag trodde jag skulle få hjärnsläpp och skämma ut mig, men det gick bra.

Knäppast: Att bli igenkänd ”på stan”. Var t.ex. på ett event med jobbet och fick höra att ”dig har jag sett i tidningen!”

Hemskast: Att jag redan har hittat ett par tryckfel i boken, trots all noggrann korrekturläsning. Sådant händer väl alla, men jag blir lika kall varje gång jag ser en bokstav som är fel.

Jobbigast: Att kånka tunga kartonger för leverans till återförsäljare. Men det är samtidigt roligt att skicka ut sin bok i världen!

Mest triumferande: Att jag har fått så mycket beröm för omslaget. Vid ett tillfälle under processen med omslaget var jag nära att ge upp, då det kändes som om jag aldrig skulle lyckas få till ett både snyggt och rättvisande omslag. Men skam den som ger sig!

Dagen jag väntat på

Det visade sig att det här var dagen som jag väntat på, ja, så länge jag kan minnas faktiskt – dagen då jag får hålla min första bok i handen. De ringde från Schenker på morgonen för att få vägbskrivning och det tog någon sekund för mig att koppla. Leverans. Till Humle förlag. Med lastbil… Jaaaaa!!!

Känslan jag hade under förmiddagen kan bäst beskrivas som när man träffat någon över nätet, börjat få känslor för personen och nu äntligen ska träffas för första gången. Man känner personen – boken – på insidan, men har ännu inte sett den i verkligheten eller upplevt den som en helhet. Förväntan blandas med nervositet och det är svårt att sitta stilla.

En pall full med kartongerSå äntligen kom leveransen – inte ända fram, för min infartsväg är för liten för lastbil – och jag störtade i väg upp till bommen. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med mig en sax och sprättade snabbt upp en av kartongerna på pallen. Min första tanke: ”Vad grön den är!” Min andra tanke: ”Det ÄR en BOK!” Och jag var faktiskt förvånad över det, för jag hade inte helt kunnat föreställa mig det. (SÅ grön var den inte. Det var skyddspuffarna i genomskinlig plast som hade grön text.)

Nu är jag ganska slut efter att ha släpat hem 34 kartonger à 8,5 kg och burit upp dem på övervåningen. Men jag har min bok, och jag blir inte förvånad om det slutar med att jag sover med den i sängen i natt – trots att det är första dejten…

Om tio dagar är det dags för release och då kan även du hålla ett exemplar av boken! Kom till releasefesten lördag 10/12 kl 13-16 i Vittinge församlingshem, eller beställ den här på min hemsida, så postar jag den på fredagen.

Boken Det sjunger i isen liggande på ett bord bredvid en ljuslykta

Manuset är skickat till tryck

Manuset. Är. Skickat. Till. Tryck.

Jag trodde att jag skulle vara glad när det var gjort, men nu känner jag mig mest av allt… rädd!

Nu är det för sent att ändra någonting. De fel jag inte hittat nu kommer att vara med i boken. Det som står nu är det som gäller. Jag har jobbat med den här berättelsen i över fem år. Jag är van att kunna ändra, justera, lägga till och dra ifrån när andan faller på.

Om jag jämför med den första versionen är den inskickade SÅ mycket bättre. Den är bra och jag är nöjd. Ja! Men när jag just skrivit klart den första versionen var jag också nöjd. Jag kommer inte ifrån känslan av att den kanske hade kunnat bli ännu bättre om jag jobbat vidare med den i fem år till. Samma känsla har jag när det gäller omslaget, även om tidsperspektivet är ett annat.

Men någon gång måste man ändå bestämma sig för att ett alster är färdigt. Annars får det aldrig komma andra till del. Det är på tiden att släppa taget. Texten är tillräckligt bra. Fast ”tillräckligt bra” är inte ett uttryck som tilltalar mig. Det låter så medelmåttigt. Så därför tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga att den är bra. Eller till och med ”fantastisk” och ”underbar” om jag i all ödmjukhet får citera några av de som har fått läsa manuset i förväg.

Nu ska jag fira med ett glas hasselnötsdryck och försöka glömma bort rädslan. I stället ska jag bara se fram emot den dagen då jag håller boken i handen och får presentera er för min värld.

 

Att nå läsare

En stor del av arbetet med att ge ut en bok handlar om att marknadsföra och sälja boken. Det är kanske rent av det man lägger mest tid på i långa loppet. Marknadsföringen börjar innan boken ens är utgiven, i mitt fall bl.a. genom den här bloggen och min nya Facebooksida.

Kaffekopp. Foto: Brandon KeimSom egenutgivare är det svårt att nå ut i bruset. I går var jag i Stockholm och träffade tre andra trevliga egenutgivare. Vi satt i två timmar på konditori Vetekatten och spånade kring marknadsföring. Förhoppningsvis kan det leda till något konkret framöver. Hur som helst var det roligt att dela erfarenheter med de här tre, som redan hade gett ut en eller flera böcker på egen hand.

Samma dag lämnade jag in annons och debutantporträtt till Svensk bokhandels vårkatalog. Deras debutantporträtt är en fantastisk möjlighet för just debutanter att få uppmärksamhet från bokhandlare och annat branschfolk (och en del privatpersoner dessutom). Köper man en annons får man som debutant en egen sida i katalogen där man på ett personligt sätt får presentera sig själv och sin bok.

Tidigare debutantporträtt, som jag läste inför att jag skulle skriva mitt eget, var alla väldigt olika. Ingen hjälp där, alltså, mer än insikten att jag var fri att skriva nästan vad jag ville. Jag valde till slut att fokusera på min fascination för gångna tiders människor och berätta om hur det första fröet till min berättelse såddes. Har jag tur väcker det intresse hos någon, i alla fall!