Bokrecension: Det kom för mig i en hast

Det har länge varit min ambition att recensera historiska romaner här på bloggen. Hittills har det dock bara blivit en enda (Bärnstenar i vattnet). Jag läste flera bra böcker med historiska miljöer förra året, bl a Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, Maria Gustavsdotters Ylvas bok, Sofia Lundbergs Den röda adressboken, Mikaela Nykvists Rök i fjärran, Niklas Natt och Dags 1793 och Lisa Wingates Innan ni tog oss.

I år har jag hittills hunnit med att läsa/lyssna på knappa 30 böcker. I genomsnitt tio böcker i månaden är mitt läsmål för 2019, så efter första kvartalet är jag ännu i fas. Förvånansvärt få av dem har varit historiska romaner. Den senaste i den kategorin är Maria Bouroncles Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Det är också den som gjort starkast intryck på mig – så starkt intryck att jag vill berätta om den för er.

Recension

Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle

Jag är fast redan efter första sidan. Den börjar med en inbjudan. Till en begravningsakt. För tre små barn. Inbjudan är undertecknad Ingeborg och Artur Andersson.

Eftersom jag har läst baksidestexten (bara undertiteln räcker) vet jag vad som har hänt. Jag vet att det är Ingeborg själv, barnens mor, som bragt dem om livet. Det är inte frågan ”vad?” som driver mig att läsa vidare. Det är ”varför?”. I den mån vi får något svar på den frågan sker det genom läkarutsagor och domstolsprotokoll. Ingeborg själv vet inte: ”Det kom för mig i en hast.”

Romanen är baserad på en verklig händelse. Ingeborg är författarens mormors syster och morden på de tre barnen var länge en väl förborgad familjehemlighet. Med det här respektfullt tecknade porträttet av sin släkting för Maria Bouroncle fram händelsen i ljuset och påminner därmed om att vi måste våga prata även om det svåra.

Ingeborg häktas och tillbringar flera månader på Växjö kvinnofängelse i väntan på sinnesundersökning och dom. Vi får inte bara vara med henne i cellen, sjukavdelningen och skolsalen. Vi får även i form av kortare och längre minnesbilder ta del av hennes tidigare liv, så väl lyckliga stunder som händelser som kan ha bidragit till att hon började må dåligt. Så dåligt att hon i ett stundens infall dränkte sina älskade barn.

Den berättande prosan varvas med autentiska brev från Ingeborg till Artur. Det är rörande brev, där Ingeborg stundom visar ånger och oförståelse över vad hon gjort. Däremot kan jag inte urskilja någon bitterhet. Tvärtom talar hon ständigt om hur väl hon trivs i fängelset. Den frekvent återkommande frasen: ”Det är så roligt!”, om alltifrån strumpstickning och läkarbesök till utsikten att bli frikänd, är kanske det mest rörande av allt. Det som dock verkligen plågar henne är att hennes älskade Artur så sällan skriver och än mer sällan kommer på besök. Till slut kommer hon också till den insikten att maken inte kan förlåta henne, även om han skulle vilja.

Jag kan se en viss risk med att varva äldre, autentiska texter med sina egna ord. Stilen kan bli splittrad. De nyskrivna orden kan i kontrast mot de äldre verka konstruerade eller otidsenliga. Så dock inte här. Jag upplever Marias språk som lågmält men exakt, mjukt men ändå drabbande. Ordval och repliker bildar tillsammans med skeenden och detaljer ett mycket trovärdigt 1920-tal, så som jag känner igen det från andra skildringar. Mitt i allt det svåra och allvarliga njuter jag av tidsresan.

Samtidigt väcker boken tankar. Hur snabbt livet kan slås i spillror. Hur obegripligt det mänskliga psyket kan vara. Går det egentligen att lita helt och hållet på någon – ens på sig själv? Vad kan förlåtas och hur kan man leva vidare när det ofattbara inträffat?

Med den här boken får Tor, Efraim och Lucias minnen leva vidare. I mitt minne kommer de dröja kvar länge.

Besök gärna Maria Bouroncles hemsida!

Mitt debutantporträtt

Nu tänkte jag dela med mig av mitt debutantporträtt, som publicerades i Svensk bokhandels vårkatalog 2 december 2016. Debutantporträtten skrivs av författarna själva och har oftast en personlig prägel. De utgör en väldigt fin möjlighet för debuterande, okända författare att få uppmärksamhet från bokhandlare och andra bokintresserade.

Det finns inget som går upp mot känslan som fyller mig när jag kliver över tröskeln till ett gammalt, orört hus. Tyst och inkännande går jag över det knarrande brädgolvet, blanknött av flera generationers fötter som smugit och tassat, oroligt vankat fram och åter, stampat i ilska och hoppat av glädje. Golvet och väggarna bär på glömda minnen och berättelser från det förgångna, och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden för att se vad de har sett, uppleva vad de har bevittnat.

Jag påstår inte att allt var bättre förr. Jag önskar inte på allvar att jag levde i ett annat århundrade. Det hindrar dock inte att jag tar de chanser jag får att kliva in i en annan tid. Jag åker på historiska evenemang och arrangerar en årlig medeltidsdag. Jag driver runt på Skansen, syr historiska kläder och läser historiska romaner.

Mina mest fantastiska tidsresor företar jag inom mig, när jag låter fantasin ta mig långt, långt bort, till platser och människor som med ens kommer mycket nära. Mitt huvud är ständigt fullt av berättelser och livsöden. En del av dem blir aldrig mer än flyktiga fantasier. Annat dröjer sig kvar och antar en allt tydligare form, tills berättelsen får eget liv.

Att det blev just berättelsen om de tre unga prästdöttrarna som jag kom att fördjupa mig i och skriva ner, det kan jag inte riktigt förklara. Men jag minns precis när det första fröet såddes, när den första bilden flimrade förbi. Jag satt i bilen på väg hem från mina kära morföräldrar. Det var mitt i smällkalla vintern och sent på kvällen. Snödrivorna stod höga utmed vägen, och så plötsligt: en låt från bilstereon, med bakgrundsljud av en vinande vind och en kvinna som höll ut på långa, hjärtskärande vokaler som om hon var ensammast i hela världen. Då – poff – var hon bara där, min Inez, som ännu inte hette Inez, och hon var vilse i en mörk och snöig skog och hon ropade ut i natten, en sista gång innan allt hopp skulle vara ute …

Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur det gick för henne. Inez och hennes två systrar grep sig fast och ömsom bönade, ömsom krävde att få sina liv berättade.

Det här var under en ganska stillastående och händelsefattig period av mitt liv. Systrarna Dalin och människorna i deras närhet blev snabbt nära vänner och deras tillvaro intresserade mig långt mer än min egen. Efter en flytt och en nystart har jag fått både nya vänner, nytt jobb och nya intressen. Mitt eget liv har därmed blivit betydligt mer spännande. Samtidigt har det stärkt mitt självförtroende så att jag nu vågar släppa berättelsen fri.

Jag öppnar dörren och låter den som vill kliva över tröskeln …

Linnea Dunérs debutantporträtt i Svensk bokhandels vårkatalog.