Trean är klar!

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Skrivarångest

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: ”Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: ”Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Bokrecension: Bärnstenar i vattnet

Att skriva och ge ut böcker är inte bara roligt i sig, det ger även positiva effekter på annat håll. En av dessa är alla härliga kolleger som man kommer i kontakt med, för att inte tala om deras böcker. Jag och Michèle Glatthard är aktiva i samma nätforum för författare och upptäckte att vi båda bodde i Morgongåva och skrev historiska romaner.

Vi träffades och bytte böcker med varandra. Jag är glad att vi gjorde det, för hennes Bärnstenar i vattnet bjöd på en riktigt fin läsupplevelse. Boken är ursprungligen utgiven 2014 på Mörkersdottir förlag. Nu ger Ebes förlag ut en reviderad nyutgåva, med ett nytt vackert omslag.

Boken släpps i samband med bokmässan i Göteborg, där författaren även kommer att hålla ett anförande om boken och om svensk folktro. Så om du, till skillnad från mig, är lycklig nog att befinna dig på mässan, gå och lyssna på henne!

Recension

Framsidan på boken Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard: en flicka med rött, lockigt hår och grön klänning står vid ett mörkt vatten och ser sig över axeln.Det är 1600-tal och häxprocesserna pågår för fullt. Mängder av kvinnor plågas och avrättas efter att ha påståtts utföra trolldom. Grannar och släktingar är inte sena att anklaga varandra för både det ena och det andra. In i denna tid föds en liten flicka med bärnstensgula ögon och illrött hår. Bara det är skäl nog till att hennes far ska låta sätta ut henne i skogen för att dö.

Men hon hittas och räddas av lövjekarlen, en ung, läkekunnig man som vandrar genom skogarna. Flickan, som lövjekarlen kallar Teresa, växer upp och ett starkt band bildas mellan de båda. Men livet är farligt för en kvinna som har gula ögon och som dessutom har stor kunskap om örter och läkekonst.

Bärnstenar i vattnet är en historisk roman med övernaturliga inslag. Näcken har en alldeles särskild roll i berättelsen och vi får även träffa danslystna älvor – ni vet, de nordiska älvorna, som de flesta numera förväxlar med dimslöjor över ängar och åkrar. Det är en vacker miljö som Michèle målar upp och det är en njutning att befinna sig med Teresa och lövjekarlen i de ångermanländska skogarna och vid den brusande Styrån.

Det är en lång bok med en ganska stillsam handling, så det tog mig ett tag att komma igenom den. Men det var värt sin tid! Den blev bättre och bättre för varje kapitel, och slutet lämnade mig starkt berörd och med en längtan till fortsättningen Trollsländor, som även den kommer att ges ut på Ebes förlag.