Att lämna ifrån sig sitt manus

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt manus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.

En tjock manusbunt som ligger på marken bland skillor

Trean är klar!

Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det. Sedan fem dagar tillbaka har jag ett komplett råmanus. Jag har en början, en mitt och ett slut. Jag har 203.761 ord fördelade på 65 kapitel och en epilog. Jag har tre systrar som älskar, längtar, lider, fröjdas, ängslas och hoppas, som var och en får ett sorts avslut och kanske även en början på någonting nytt.

Jag råkade visst nämna någon gång att boken skulle ges ut hösten 2018. Oops …

Men med tanke på hur pass snabbt det gick att skriva de två första böckerna (Det sjunger i isen tre månader, Högt flyger fåglarna drygt åtta) verkade det ett tag som en rimlig plan. Inte kunde jag ana att den här boken skulle ta över ett år att slutföra, trots att de första kapitlen redan var skrivna sedan långt tillbaka!

Men inte heller kunde jag ana att den skulle bli 50% längre än de andra. Det är definitivt den största orsaken till att det tagit tid.

En annan sak som spelar in är att jag blivit noggrannare med research och lägger större vikt vid att allt ska stämma historiskt. Ytterligare en aspekt är att jag har haft två utgivna böcker att marknadsföra och distribuera parallellt med skrivandet.

Men nu är alltså sista kapitlet äntligen skrivet. Och epilogen, inte att förglömma.

Det här betyder inte bara att boken, Dit inga vindar når, är avslutad, utan att hela Vargatider-trilogin. I över åtta år har jag delat systrarna Dalins öden – skrattat och gråtit, älskat och hatat med dem. Det var inte med enbart positiva känslor jag satte dit den sista punkten.

Men allt är inte slut. Jag har en 18 punkter lång redigerings- och utgivningsplan som ska arbetas igenom, inkluderande sådant som testläsning, kompletterande research, eliminering av s k slaggord och favoritord, sättning och korrekturläsning.

Redigeringsfasen kan vara smärtsam. Svåra beslut måste fattas. Passager jag är förtjust i kanske måste raderas eller skrivas om. Men på det stora hela tycker jag om den. Jag har ett manus, som jag är mycket glad över. Den första och största milstolpen är nådd. Jag kan skymta mållinjen någonstans vid en dimmig horisont.

Från och med nu kan det bara bli bättre.

Dit inga vindar når, och därmed hela trilogin, har fått ett slut. Både Tilda och jag har svårt att tro att det är sant.

Gertrud och jag

I nästan åtta år har jag till och från skrivit om systrarna Dalin. För en månad sedan skrev jag kanske det sista någonsin ur Elsas perspektiv. Igår slutförde jag på samma sätt Gertruds historia och det känns tomt. Det känns så väldigt tomt.

Den senaste tiden har jag frångått min vana att alltid skriva kronologiskt och i stället enbart fokuserat på Gertrud. Hon är på många sätt så olik mig och gör så annorlunda val jämfört med hur jag skulle ha gjort. På så sätt är hon svår att skriva. Jag måste ofta stanna upp och ”känna in” hur just hon skulle reagera i en given situation.

Men det har blivit lättare. Det här superfokuset har hjälpt mig. I och med det har jag kommit henne så otroligt nära. Jag lidit med henne. Jag har oroats, hoppats och glatt mig med henne. Jag har haft ont i knäet när hon haft ont i knäet och ont i halsen när hon haft ont i halsen. Jag har nästan bara lyssnat på musik som jag förknippar med henne och hennes historia, och hittar kopplingar överallt i min vardag. Jag har inte bara drömt om henne, eller att jag är hon, utan även drömt drömmar som hon skulle ha drömt och sedan vaknat och mer eller mindre trott att jag var hon. (En sådan dröm finns med i boken!)

Jag lidit med henne. Jag har oroats, hoppats och glatt mig med henne. Jag har haft ont i knäet när hon haft ont i knäet och ont i halsen när hon haft ont i halsen. Jag har nästan bara lyssnat på musik som jag förknippar med henne och hennes historia, och hittar kopplingar överallt i min vardag.

Ja, men ni hör ju – det verkar inte riktigt sunt. Kanske är det lika bra att den här intensiva perioden är över, hur tomt det än känns.

Och nu då?

Nu är det dags att hoppa tillbaka några år i tiden och plocka upp Inez historia igen. Jag vet inte om jag kan göra det bara sådär, som man plockar upp en tappad maska. Trots att Inez är min själsfrände känns hon just nu långt borta. Jag måste nog läsa igenom de senaste Inez-kapitlen, eller kanske alla. Börja lyssna på Inez-musik. Ta en lång promenad och låta henne ta plats i hjärta och hjärna.

Enligt mina beräkningar är det totalt sju kapitel kvar att skriva, samt en epilog. Det låter inte så mycket. Å andra sidan är det en tiondel av hela den långa boken. Det börjar i alla fall kännas möjligt att bli klar. Jag kan ana slutet där framme – med blandade känslor. 

Jag hade kanske, kanske kunnat ha ett färdigt råmanus före årets slut – om det inte vore så att det dessförinnan kommer något som kallas jul, som ska både förberedas och firas. Men snart! Snart! Sedan återstår bara testläsning, kompletterande research, redigering, korrektur, sättning och tryck …

Foto i gråskala av en yngre kvinna i gammaldags kläder som står innanför ett fönster med ett ljus i handen.

En bild som för mig känns så Gertrud. Det är alltför ofta hon står vid ett fönster och önskar att hon var någon annanstans…

Att skriva på tid och vikten av promenader

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor