Skrivarångest

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: “Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: “Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Att skriva på tid och vikten av promenader

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor

Bokrecension: Bärnstenar i vattnet

Att skriva och ge ut böcker är inte bara roligt i sig, det ger även positiva effekter på annat håll. En av dessa är alla härliga kolleger som man kommer i kontakt med, för att inte tala om deras böcker. Jag och Michèle Glatthard är aktiva i samma nätforum för författare och upptäckte att vi båda bodde i Morgongåva och skrev historiska romaner.

Vi träffades och bytte böcker med varandra. Jag är glad att vi gjorde det, för hennes Bärnstenar i vattnet bjöd på en riktigt fin läsupplevelse. Boken är ursprungligen utgiven 2014 på Mörkersdottir förlag. Nu ger Ebes förlag ut en reviderad nyutgåva, med ett nytt vackert omslag.

Boken släpps i samband med bokmässan i Göteborg, där författaren även kommer att hålla ett anförande om boken och om svensk folktro. Så om du, till skillnad från mig, är lycklig nog att befinna dig på mässan, gå och lyssna på henne!

Recension

Framsidan på boken Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard: en flicka med rött, lockigt hår och grön klänning står vid ett mörkt vatten och ser sig över axeln.Det är 1600-tal och häxprocesserna pågår för fullt. Mängder av kvinnor plågas och avrättas efter att ha påståtts utföra trolldom. Grannar och släktingar är inte sena att anklaga varandra för både det ena och det andra. In i denna tid föds en liten flicka med bärnstensgula ögon och illrött hår. Bara det är skäl nog till att hennes far ska låta sätta ut henne i skogen för att dö.

Men hon hittas och räddas av lövjekarlen, en ung, läkekunnig man som vandrar genom skogarna. Flickan, som lövjekarlen kallar Teresa, växer upp och ett starkt band bildas mellan de båda. Men livet är farligt för en kvinna som har gula ögon och som dessutom har stor kunskap om örter och läkekonst.

Bärnstenar i vattnet är en historisk roman med övernaturliga inslag. Näcken har en alldeles särskild roll i berättelsen och vi får även träffa danslystna älvor – ni vet, de nordiska älvorna, som de flesta numera förväxlar med dimslöjor över ängar och åkrar. Det är en vacker miljö som Michèle målar upp och det är en njutning att befinna sig med Teresa och lövjekarlen i de ångermanländska skogarna och vid den brusande Styrån.

Det är en lång bok med en ganska stillsam handling, så det tog mig ett tag att komma igenom den. Men det var värt sin tid! Den blev bättre och bättre för varje kapitel, och slutet lämnade mig starkt berörd och med en längtan till fortsättningen Trollsländor, som även den kommer att ges ut på Ebes förlag.

Dags för Fåglarna att flyga!

Om bara en dryg vecka är det dags att knuffa ut fågelunge nummer två ur boet. Min andra bok ska ut i världen och möta läsarna. Jag är lika förväntansfull som förra gången. Det var med, i alla fall nästan, lika omtumlande känslor jag öppnade den första kartongen med nytryckta böcker.

Däremot är jag inte lika nervös över vad läsare och recensenter ska tycka. Det sjunger i isen togs emot så väl av bådadera, och eftersom jag själv är ännu mer nöjd med den här boken vågar jag tro att även den kommer uppskattas. Jag litar på att dess vingar bär.

Nu ser jag allra mest fram emot att låta er återse Inez, Elsa, Gertrud, Ulv och de andra, och introducera er för nya bekantskaper, som Signe, Werner, Kerstin och Björn. Jag längtar efter att få höra era reaktioner på berättelsen och ta del av era tankar och reflektioner.

Så beställ ett exemplar, lämna marken en stund och följ med på en flygtur högt ovan molnen!

Release 9/9

Novell: Midsommarafton

I väntan på att Högt flyger fåglarna ska släppas vill jag dela med mig av en novell. I novellen, som jag kallar Midsommarafton, får du möta två karaktärer som har viktiga roller i Högt flyger fåglarna. Den utspelar sig sommaren 1873, dvs strax innan de dyker upp i romanen. Novellens berättarjag är Kerstin, en hunsad fäbodpiga som är osäker i sällskap med andra men som vet vad hon vill.

Min släkt äger en gammal fäbodstuga utanför Malung, dit jag ständigt längtar. Jag kan livligt föreställa mig hur mina anmödrar gätade sina djur på skogen, kokade messmör över elden och kulade så att det hördes vida över skog och myr. Därför betyder fäbodmiljön något alldeles särskilt för mig och det är förmodligen inte sista gången jag låter en berättelse utspela sig i fäbodmiljö.

Läs novellen i PDF-format: Midsommarafton

Buföring på Skansen