Varför Smedsby? Tankar om fiktiva platser

Mina prästdöttrar bor i den lilla staden Smedsby, som inte ligger någon mil nordväst om Gävle. Faktum är att den inte står att finna någonstans på en karta från verkligheten. Jag har rätt och slätt hittat på Smedsby, liksom Tärnälv och Bläseryd. Det är några av alla fiktiva platser, precis som Hjalmar Bergmans Wadköping, Fredrik Backmans Björnstad, Anna Janssons Kronviken, Eli Åhman Owetz Söderberga … Och så vidare.

För ett tag sedan diskuterades frågan om fiktiva platser i en tråd i en Facebookgrupp om böcker. Flera menade att fiktiva platser gör en bok mindre trovärdig. En påhittad ort placerar berättelsen längre bort från den verklighet vi känner. Det blir uppenbart att inte heller personerna i boken har funnits på riktigt och att deras upplevelser inte är annat än författarens fantasier.

Kvinna som sitter i en fåtölj med en bok bredvid en bokhylla full med böcker.
Läsning är för många en verklighetsflykt. Ändå verkar de flesta föredra böcker som utspelar sig på verkliga platser. (Foto: Pixabay)

Lathet bakom mitt Smedsby

Nu var det så länge sedan jag påbörjade Vargatidertrilogin (10 år sedan i år!), att jag inte minns exakt hur jag kom fram till beslutet att låta händelserna äga rum i en fiktiv stad. Jag tror att det handlade till en viss del om att slippa undan en massa research. (Research kan var väldigt roligt och intressant, och inget jag tar lätt på idag, men den gången ville jag bara komma igång och skriva så fort som möjligt.) När platsen var mitt eget påhitt behövde jag inte vara rädd att beskriva den fel.

Dessutom kunde jag ha talat för fiktiva platser med exakt samma argument som de av motsatt åsikt. Skulle jag ha påstått att Holger Leijoncrona var borgmästare i till exempel Gävle, trots att stadens borgmästare på 1870-talet hette Janne Petre? Skulle jag ha bytt ut den riktiga kyrkoherdens familj mot Gunnar Dalins? För gemene läsare skulle sådana ”fel” förstås inte vara lika uppenbara, men för mig kändes det som förvrängningar av verkligheten som jag ville undvika.

Jag undvek dem genom att hitta på en ny stad, där jag själv kunde tillsätta alla poster och rita kartan som det passade berättelsen utan att tvingas rucka på en befintlig stads historia eller geografi. Det är två olika sätt att lösa samma problem, ett problem som de flesta författare av både samtida och historiska romaner måste hantera, men som alltid får en biverkning.

Fiktiva platser i fiktiva berättelser – varför inte?

Men är det verkligen ett problem? Det ligger i romanens natur att den helt eller delvis är påhittad. Läsaren vet det. Ändå stör det många när fakta i berättelsen inte stämmer överens med verkligheten. Det vittnar nämnda Facebooktråd om. Även jag kan störa mig på när historiska eller geografiska detaljer är uppenbart felaktiga.

Vi vill vaggas in i tron att det skulle kunna ha hänt på riktigt. Eller snarare att det händer just medan vi läser det. Vi ser berättelsen spelas upp. Men det vi ser är speglat i våra egna erfarenheter. Om då det som står i texten inte överensstämmer med våra erfarenheter och vår kunskap sker en krock och upplevelsen grumlas.

Det finns förstås även ett tredje sätt: att aldrig nämna platsen vid namn och aldrig låta uppenbara landmärken förekomma. Det kan vara en verklig plats, det kan vara en fiktiv. Men själv kan jag bli som tokig när jag försöker komma på vilken plats som avses. Det om något stjäl fokus från själva berättelsen.

Jag tänker om – men tänker jag rätt?

Min medeltidsroman kommer att utspela sig i en verklig stad. Jag har landat i att det trots allt känns mer trovärdigt, i alla fall för den här berättelsen. Av naturliga skäl kan jag inte ta reda på exakt allt om 1300-talets Uppsala. En del är för alltid höljt i det förflutnas dunkel. Annat kanske uppenbaras längre fram och visar att jag skrivit in felaktigheter i berättelsen. Sådant är oundvikligt.

Att skriva om en verklig ort är förstås en fördel ur marknadsföringssynpunkt. Boken blir mer lättsåld just i det området och det ökar chansen att lokalmedia uppmärksammar den. Men det är nog inte många författare som väljer hemort åt sina karaktärer endast med den framtida försäljningspotentialen i åtanke.

De här funderingarna har inte lett till någon konkret slutsats. Jag har inget allmängiltigt svar på om verkliga eller fiktiva orter passar bäst i en berättelse, utan det ena kan vara bäst i ett fall och det andra i ett annat. Jag ångrar inte Smedsby, men ibland ångrar jag att jag inte tänkte ut ett lite snyggare namn på staden …

Berätta gärna i en kommentar vad du som läsare, eller som författare, har för tankar om platser i skönlitteratur!

(Här finns en lista med fiktiva orter, även om jag saknar ett flertal: Fiktiva orter i Sverige.)

Karta över staden Smedsby i Vargatidertrilogin, en av många fiktiva platser i Litteratursverige.
En kartskiss över min fiktiva stad Smedsby, som jag använde under skrivandet för att hålla reda på var viktiga platser låg.

Stöd en egenutgivare – läs en närodlad bok!

Det är ingen hemlighet att jag ger ut mina böcker på eget förlag. Jag är egenutgivare för att jag vill. På så sätt kan jag ha kontroll över hela processen. Jag slipper kompromissa. Dessutom tycker jag att bokutgivning är roligt, nästan lika roligt som själva skrivandet!

Under de år jag varit verksam upplever jag att det har pratats allt mer om egenutgivning. Fler möjligheter har öppnats. Numera kan vi till exempel få in våra titlar på Storytel, vilket tidigare inte var fallet. Selmapriset, som delas ut till egenutgivare, får mer uppmärksamhet. Information om bokutgivning är mer lättillgänglig och föreningen Egenutgivarna får ständigt nya medlemmar. Men på sistone har kallduscharna avlöst varandra.

Nya krav med dålig timing

Under pandemin har många författare haft det svårt, inte minst egenutgivare. Och just under pandemin har stora aktörer i branschen infört nya krav och avgifter, som främst drabbar – ja, du gissade rätt – egenutgivare och mikroförlag. Sedan Axiell Media, som distribuerar e-litteratur, införde en ny årsavgift, går jag back på mina e-böcker. Det känns viktigt att mina böcker finns tillgängliga i flera olika format i flera olika kanaler. Därför fortsätter jag ändå med e-böcker.

Även de fysiska böckerna kommer framöver att dra in mindre pengar. Från och med i höst kräver nämligen Adlibris att de skickas ut via en extern distributör, som tar en viss andel av intäkterna i provision. Även det kravet kommer jag förmodligen att vika mig för, eftersom en stor andel av mina köpare finns på just Adlibris. Men ju mindre jag kan tjäna på mina böcker, desto mer tid måste jag ägna åt annat, mer lönsamt, arbete när jag annars hade kunnat skriva.

Egenutgivare reagerar

I Egenutgivarna, där jag är vice ordförande, har vi skickat ut en debattartikel om problemet till en mängd tidningar. Här nedan kan du läsa ett utdrag. Artikeln i sin helhet finns hos Boktugg, den enda av mottagarna som brydde sig om att publicera skrivelsen.

Den stora fördelen med att handla böcker online istället för i fysisk bokhandel har varit – och borde vara – det obegränsade utbudet. Nu riskerar utbudet att krympa drastiskt när stora företag godtyckligt rationaliserar bort titlar från mindre förlag och egenutgivare.

Hos de små, oberoende förlagen finns den bredaste utgivningen. De ger ut de smala böcker som fyller en lucka men som de större förlagen inte vågar satsa på. Det är där du finner de lokala pärlorna, som inte passar för en rikstäckande lansering men som är högintressanta just där du bor. Där har du också en chans att hitta nästa storstjärna före alla andra. Floran är vildvuxen och en del kanske betraktas som ogräs av somliga, men det ligger i betraktarens öga.

Säkert är att färre titlar kommer att ges ut när det blir svårare och dyrare att sälja böcker, och de som ges ut blir svårare att få tag på. Den där boken om ditt specialintresse som bekostats av en eldsjäl inom ämnet måste beställas direkt från författaren med en hög fraktkostnad. Uppföljaren till den där romanen du tyckte så mycket om kommer aldrig ut, för det lönar sig inte längre för författaren att ge ut den.

Vårt budskap är att du alltid kan be ditt bibliotek eller din bokhandel att ta hem ovanligare böcker, inte minst böcker av författare från din ort. Säkert vill du äta lokalt odlade jordgubbar i sommar. Kanske går du på en spelning med lokala musiker varefter du öppnar en kall öl från ett mikrobryggeri i närheten. Varför inte även ta med dig en lokal bok – eller e-bok – ut i grönskan?

Kvinna som ligger och läser i gräset – kanske en bok av en egenutgivare?
Vad läser du i sommar?

Hjälp! Har jag inte skrivit unika böcker?

Ibland läser jag böcker som får mig att häpna. Inte alltid (enbart) för att de är så bra, utan för att de har osannolikt många likheter med mina egna.

(Obs – inlägget innehåller spoilers om både mina egna böcker och de andra som nämns.)

Tre prästdöttrar, varav den äldsta försvinner ut i obygden medan familjen tror att hon drunknat. En sträng fader som förnekar sitt släktskap med den försvunna dottern och senare dör efter ett slaganfall. En annan syster som ger upp sina drömmar och gifter sig med en vänlig snickare. En tredje som får ta allt ansvar för familjen när de andra är försvunna eller inte räcker till. Gömt kyrksilver, ett familjeporträtt, en liten pojke som bara vill rita och en avbildning av Edens lustgård i prästgårdens sal. Beskriver jag min Vargatiderserie eller Maria Gustavsdotters serie Prästdöttrarna?

Maria Gustavsdotter är en av mina nu verksamma favoritförfattare. Jag beundrar hennes förmåga att levandegöra historien och fylla den med detaljer utan att det någonsin riskerar att bli tråkigt. Att det är så väl upplagt för en jämförelse mellan hennes och mina böcker gör mig nästan lite nervös.

Hon mötte en ulv i skogen

En annan populär nutida författare inom historisk fiktion är Elvira Birgitta Holm. Jag lyssnade nyligen på första boken i hennes Vargtrilogi: Månskensvargen. Den handlar om en ung kvinna som hamnar ensam i skogen, träffar en likaledes ensam man som är stum och har ryggen full av ärr. Då han inte kan tala om sitt namn väljer hon att kalla honom Ulv. Tillsammans försöker de överleva ute i skogen och fattar sakta men säkert tycke för varandra.

Låter det bekant? Jag kunde lika gärna ha pratat om Det sjunger i isen. Holms Ulv har visserligen båda armarna i behåll, men nog sjutton skadar han armen och blir tillfälligtvis som enarmad. Och nog sjutton blir han sjuk i feber efter ett äventyr som gjort honom genomvåt. Denna Ulv och hans varginna har inga höns eller getter i sitt uthus, men väl kor och får.

Rödluvan och vargen. Att någon skriver om en annan flicka som möter en annan varg, betyder det att det blir mindre unika böcker?
Flicka träffar varg i skogen – ett populärt motiv redan på bröderna Grimms tid, och ännu längre tillbaka. (Bild: Pixabay.com.)

Visst finns det även betydande skillnader. Men likheterna är ändå så påfallande att de som läst båda trilogierna måste fundera på vilken författare som inspirerats av vem. Månskensvargen kom ut långt före Det sjunger i isen. Men det var alltså först nu jag läste den. Första boken i Maria Gustavsdotters prästdotterserie (Ulrikas bok) hade inte ens getts ut när jag 2011 skrev första utkastet av Det sjunger i isen.

Samma motiv – olika, unika böcker

Det är väl helt enkelt så att jag, Maria Gustavsdotter och Elvira Birgitta Holm valt tacksamma teman och symboler till våra berättelser. Hur många författare drar inte paralleller till den mytomspunna vargen? Och hur nära till hands ligger det inte att skriva om just en prästfamilj i en historisk roman, om man vill skriva om en relativt välbärgad familj utan att ge sig in i adelsskiktets intrigfyllda snårskog.

Men även om likheterna i handling och persongalleri varit ännu fler, hade både mina och deras ändå varit unika böcker värda att läsas för sin egen skull. Döm inte boken efter omslaget, heter det. Jag skulle även vilja säga: Döm inte boken efter temat. Visst kan miljö, tidsperiod och andra yttre attribut bidra till ifall vi tycker om en bok eller inte (och ännu mer till om vi väljer att läsa en viss bok). Men det viktigaste tycker jag ändå är hur författaren berättar sin historia, och vad hen får sagt med den. Om karaktärerna förblir romanfigurer eller om de får liv kryper under skinnet. Om berättelsen stannar kvar sedan vi lagt ifrån oss boken.

För mig är både Ulrikas bok och Månskensvargen välskrivna böcker som engagerar och blir kvar i minnet. Om jag någon gång skulle bli anklagad för att ha härmat dem, ska jag bara le stolt och säga: ”Great minds think alike!”

Framsidan på den historiska romanen Högt flyger fåglarna, Vargatider del 2 Framsidan på den historiska romanen Det sjunger i isen, Vargatider del 1 Framsidan på den historiska romanen Högt flyger fåglarna, Vargatider del 2
Min bok Det sjunger i isen flankerad av två böcker med många likheter: Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter och Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm.

Tio år med systrarna Dalin och Vargatider

Idag, den 14 april, är det exakt tio år sedan jag började skriva på det som skulle bli Det sjunger i isen och hela Vargatider-trilogin. Tio år!

Då hade jag spånat kring historien i drygt två månader. Det känns som en kort tid för att komma på en hel roman, särskilt jämfört med hur lång tid jag grunnat på min kommande bok utan att börja skriva. Och sedan var första utkastet klart på tre månader. Då gick det så lätt. Allt bara kom till mig och föll på plats. Det hade nog mycket att göra med de obefintliga prestationskraven. Skrivandet var en lek. Det var bara jag och min bokvärld.

Ringar på vattnet

Mycket har hänt sedan dess. De där första raderna har blivit en hel, utgiven bokserie på sammanlagt 1.500 sidor. Åtminstone ett par tusen personer har klivit in i min bokvärld och stiftat bekantskap med mina karaktärer. Under några år kunde jag delvis leva på intäkter från böckerna och min syn på mitt skrivande och mitt författarskap har med tiden blivit mer seriös.

Men böckerna har i förlängningen gett mig mer än så. Fina vänner. Ökad självkänsla. Roliga frilansjobb. Givande föreningsuppdrag. Kunskap om historia och annat. De hade till och med ett finger med i spelet när jag fann kärleken.

Processen när en berättelse blir till är alltid häftig. Hur ett litet frö, kanske en enda bild, en scen eller en vag idé, växer sig stor, ibland bortom författarens kontroll. Och fjärilseffekten – hur en till synes obetydlig händelse kan ge ringar på vattnet och förändra någons liv – kommer det någonsin sluta fascinera?

För tio år sedan skrevs de första av de dryga 1 500 sidorna i Vargatider-trilogin.
För tio år sedan några trevande rader i ett Word-dokument. Nu en komplett trilogi läst av många.

En speciell dag – både idag och för tio år sedan

Att jag satte igång att skriva Det sjunger i isen just den 14 april var ett medvetet val. Boken inleds med att mamman i familjen fyller år. Den 14 april fyller min egen mamma år (grattis, Anna!). (Numera är jag även begåvad med en svärmor som fyller samma dag – grattis, Eva!) Många anledningar att fira idag, alltså!

En sådan anledning till att börja skriva en viss dag, om än utan reell betydelse, är en god hjälp att sluta grubbla och komma igång. Min nya bok ska börja med att pesten kommer till staden. Således borde jag kanske ha börjat skriva när det första fallet av covid-19 konstaterades i Uppsala …?

Eller så är just den 14 april fortfarande en bra dag att påbörja böcker? Ett tur-datum, rent ut av? Jag ska kanske öppna dokumentet jag förberett och se vad som händer …

När mina krav på mig själv sätter stopp i skrivprocessen

eller Hur vet jag när min synopsis är klar?

En fundering jag ofta hör från författare är: Hur vet jag när min bok är klar? Det är sannerligen inte lätt att avgöra. Man ändrar och flyttar, tar bort och lägger till, med känslan att man gör sitt manus bättre och bättre. Men kanske kommer man till en punkt där manuset istället blir sämre och sämre? Man överredigerar. Och även om så inte är fallet, måste man ju ge sig någon gång. Annars blir det ingen bok!

Jag befinner mig i en liknande sits – tyvärr inte med ett manus, utan bara med min synopsis. Jag ändrar och flyttar, tar bort och lägger till. Nu tror jag att jag kan vara på väg att passera den där punkten där ändringarna gör mer skada än nytta. Ändå tvekar jag. Ändå känns det så svårt att ta det där steget från att planera till att faktiskt skriva.

Varför? Jag är rätt säker på att det beror på mina högt ställda krav på mig själv.

En bra synopsis bäddar för en bra bok, men om det aldrig blir mer än en synopsis är den inte så mycket värd …

Ny bok – nya krav på mig själv

Av mina hittills tre utgivna romaner, skrev jag de två första helt förutsättningslöst, utan en tanke på dramaturgi eller framtida läsare. Tredje boken, den sista i Vargatider, präglades mycket av att det var en avslutning på en serie. Det var (troligtvis) sista chansen att säga något om seriens karaktärer. Historien var i mycket styrd av vad som hänt tidigare i serien. Systrarna Dalin o co hade dessutom blivit alltför verkliga för mig, för att jag skulle kunna låta allmänna skrivtips och dramaturgiska kurvor avgöra deras liv. Jag lyssnade på dem snarare än bestämde över dem.

Min kommande roman är helt fristående. Karaktärerna, med skräddardottern Hilla i spetsen, har liv och själ, men min relation till dem är författarens, inte förmedlarens. Jag kan pussla om i deras liv som jag vill (vilket jag också gjort – det är i princip bara huvudkaraktärerna och anledningen till att de träffas, som fortfarande stämmer överens med min många år gamla grundidé).

Därmed vill jag ta tillfället i akt och verkligen skapa en så bra berättelse som möjligt. En roman som är väl uppbyggd med intressanta intriger, spännande vändningar, lagom tempo, djupa karaktärer, korrekt historieskildring och tänkvärt budskap – allt skildrat med ett unikt, vackert språk som bidrar till tidsandan utan att kännas omodernt.

Så hur kommer jag vidare?

Jag är inte ute efter att gnälla eller tigga bekräftelse. Det här tror jag är något som de flesta författare upplever ibland, oavsett kompetensnivå och erfarenhet. Ju mer man lär sig, desto mer tvivlar man, heter det ju.

Vi får väl se varje text, varje bok, som en del av vår utveckling som författare. För att komma vidare måste vi acceptera att det kanske inte blir perfekt den här gången heller, men att det är ett steg på vägen. Allt som blir skrivet är bättre än det som inte blir skrivet alls, är också kloka ord.

Jag kommer nog inte kunna avgöra exakt när min synopsis är tillräcklig fyllig och när varje liten händelse är precis där den bör vara, men någonstans måste jag släppa taget. Och om jag nu skulle råka släppa taget lite för tidigt, så får jag väl helt enkelt redigera desto mer. Ändra, flytta, ta bort och lägga till i manuset … tills det är, om inte en fulländad roman, så en läsvärd berättelse som jag kan stå för. Så att jag kan lämna den och börja på nästa roman, som förmodligen inte heller blir perfekt, men som … ja, du förstår!

Ställer du också för höga krav på dig själv? Var i skrivprocessen har du lättast att fastna? Hur gör du för att komma vidare? Berätta gärna i en kommentar!