Hjälp! Har jag inte skrivit unika böcker?

Ibland läser jag böcker som får mig att häpna. Inte alltid (enbart) för att de är så bra, utan för att de har osannolikt många likheter med mina egna.

(Obs – inlägget innehåller spoilers om både mina egna böcker och de andra som nämns.)

Tre prästdöttrar, varav den äldsta försvinner ut i obygden medan familjen tror att hon drunknat. En sträng fader som förnekar sitt släktskap med den försvunna dottern och senare dör efter ett slaganfall. En annan syster som ger upp sina drömmar och gifter sig med en vänlig snickare. En tredje som får ta allt ansvar för familjen när de andra är försvunna eller inte räcker till. Gömt kyrksilver, ett familjeporträtt, en liten pojke som bara vill rita och en avbildning av Edens lustgård i prästgårdens sal. Beskriver jag min Vargatiderserie eller Maria Gustavsdotters serie Prästdöttrarna?

Maria Gustavsdotter är en av mina nu verksamma favoritförfattare. Jag beundrar hennes förmåga att levandegöra historien och fylla den med detaljer utan att det någonsin riskerar att bli tråkigt. Att det är så väl upplagt för en jämförelse mellan hennes och mina böcker gör mig nästan lite nervös.

Hon mötte en ulv i skogen

En annan populär nutida författare inom historisk fiktion är Elvira Birgitta Holm. Jag lyssnade nyligen på första boken i hennes Vargtrilogi: Månskensvargen. Den handlar om en ung kvinna som hamnar ensam i skogen, träffar en likaledes ensam man som är stum och har ryggen full av ärr. Då han inte kan tala om sitt namn väljer hon att kalla honom Ulv. Tillsammans försöker de överleva ute i skogen och fattar sakta men säkert tycke för varandra.

Låter det bekant? Jag kunde lika gärna ha pratat om Det sjunger i isen. Holms Ulv har visserligen båda armarna i behåll, men nog sjutton skadar han armen och blir tillfälligtvis som enarmad. Och nog sjutton blir han sjuk i feber efter ett äventyr som gjort honom genomvåt. Denna Ulv och hans varginna har inga höns eller getter i sitt uthus, men väl kor och får.

Rödluvan och vargen. Att någon skriver om en annan flicka som möter en annan varg, betyder det att det blir mindre unika böcker?
Flicka träffar varg i skogen – ett populärt motiv redan på bröderna Grimms tid, och ännu längre tillbaka. (Bild: Pixabay.com.)

Visst finns det även betydande skillnader. Men likheterna är ändå så påfallande att de som läst båda trilogierna måste fundera på vilken författare som inspirerats av vem. Månskensvargen kom ut långt före Det sjunger i isen. Men det var alltså först nu jag läste den. Första boken i Maria Gustavsdotters prästdotterserie (Ulrikas bok) hade inte ens getts ut när jag 2011 skrev första utkastet av Det sjunger i isen.

Samma motiv – olika, unika böcker

Det är väl helt enkelt så att jag, Maria Gustavsdotter och Elvira Birgitta Holm valt tacksamma teman och symboler till våra berättelser. Hur många författare drar inte paralleller till den mytomspunna vargen? Och hur nära till hands ligger det inte att skriva om just en prästfamilj i en historisk roman, om man vill skriva om en relativt välbärgad familj utan att ge sig in i adelsskiktets intrigfyllda snårskog.

Men även om likheterna i handling och persongalleri varit ännu fler, hade både mina och deras ändå varit unika böcker värda att läsas för sin egen skull. Döm inte boken efter omslaget, heter det. Jag skulle även vilja säga: Döm inte boken efter temat. Visst kan miljö, tidsperiod och andra yttre attribut bidra till ifall vi tycker om en bok eller inte (och ännu mer till om vi väljer att läsa en viss bok). Men det viktigaste tycker jag ändå är hur författaren berättar sin historia, och vad hen får sagt med den. Om karaktärerna förblir romanfigurer eller om de får liv kryper under skinnet. Om berättelsen stannar kvar sedan vi lagt ifrån oss boken.

För mig är både Ulrikas bok och Månskensvargen välskrivna böcker som engagerar och blir kvar i minnet. Om jag någon gång skulle bli anklagad för att ha härmat dem, ska jag bara le stolt och säga: ”Great minds think alike!”

Framsidan på den historiska romanen Högt flyger fåglarna, Vargatider del 2 Framsidan på den historiska romanen Det sjunger i isen, Vargatider del 1 Framsidan på den historiska romanen Högt flyger fåglarna, Vargatider del 2
Min bok Det sjunger i isen flankerad av två böcker med många likheter: Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter och Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm.

Tio år med systrarna Dalin och Vargatider

Idag, den 14 april, är det exakt tio år sedan jag började skriva på det som skulle bli Det sjunger i isen och hela Vargatider-trilogin. Tio år!

Då hade jag spånat kring historien i drygt två månader. Det känns som en kort tid för att komma på en hel roman, särskilt jämfört med hur lång tid jag grunnat på min kommande bok utan att börja skriva. Och sedan var första utkastet klart på tre månader. Då gick det så lätt. Allt bara kom till mig och föll på plats. Det hade nog mycket att göra med de obefintliga prestationskraven. Skrivandet var en lek. Det var bara jag och min bokvärld.

Ringar på vattnet

Mycket har hänt sedan dess. De där första raderna har blivit en hel, utgiven bokserie på sammanlagt 1.500 sidor. Åtminstone ett par tusen personer har klivit in i min bokvärld och stiftat bekantskap med mina karaktärer. Under några år kunde jag delvis leva på intäkter från böckerna och min syn på mitt skrivande och mitt författarskap har med tiden blivit mer seriös.

Men böckerna har i förlängningen gett mig mer än så. Fina vänner. Ökad självkänsla. Roliga frilansjobb. Givande föreningsuppdrag. Kunskap om historia och annat. De hade till och med ett finger med i spelet när jag fann kärleken.

Processen när en berättelse blir till är alltid häftig. Hur ett litet frö, kanske en enda bild, en scen eller en vag idé, växer sig stor, ibland bortom författarens kontroll. Och fjärilseffekten – hur en till synes obetydlig händelse kan ge ringar på vattnet och förändra någons liv – kommer det någonsin sluta fascinera?

För tio år sedan skrevs de första av de dryga 1 500 sidorna i Vargatider-trilogin.
För tio år sedan några trevande rader i ett Word-dokument. Nu en komplett trilogi läst av många.

En speciell dag – både idag och för tio år sedan

Att jag satte igång att skriva Det sjunger i isen just den 14 april var ett medvetet val. Boken inleds med att mamman i familjen fyller år. Den 14 april fyller min egen mamma år (grattis, Anna!). (Numera är jag även begåvad med en svärmor som fyller samma dag – grattis, Eva!) Många anledningar att fira idag, alltså!

En sådan anledning till att börja skriva en viss dag, om än utan reell betydelse, är en god hjälp att sluta grubbla och komma igång. Min nya bok ska börja med att pesten kommer till staden. Således borde jag kanske ha börjat skriva när det första fallet av covid-19 konstaterades i Uppsala …?

Eller så är just den 14 april fortfarande en bra dag att påbörja böcker? Ett tur-datum, rent ut av? Jag ska kanske öppna dokumentet jag förberett och se vad som händer …

När mina krav på mig själv sätter stopp i skrivprocessen

eller Hur vet jag när min synopsis är klar?

En fundering jag ofta hör från författare är: Hur vet jag när min bok är klar? Det är sannerligen inte lätt att avgöra. Man ändrar och flyttar, tar bort och lägger till, med känslan att man gör sitt manus bättre och bättre. Men kanske kommer man till en punkt där manuset istället blir sämre och sämre? Man överredigerar. Och även om så inte är fallet, måste man ju ge sig någon gång. Annars blir det ingen bok!

Jag befinner mig i en liknande sits – tyvärr inte med ett manus, utan bara med min synopsis. Jag ändrar och flyttar, tar bort och lägger till. Nu tror jag att jag kan vara på väg att passera den där punkten där ändringarna gör mer skada än nytta. Ändå tvekar jag. Ändå känns det så svårt att ta det där steget från att planera till att faktiskt skriva.

Varför? Jag är rätt säker på att det beror på mina högt ställda krav på mig själv.

En bra synopsis bäddar för en bra bok, men om det aldrig blir mer än en synopsis är den inte så mycket värd …

Ny bok – nya krav på mig själv

Av mina hittills tre utgivna romaner, skrev jag de två första helt förutsättningslöst, utan en tanke på dramaturgi eller framtida läsare. Tredje boken, den sista i Vargatider, präglades mycket av att det var en avslutning på en serie. Det var (troligtvis) sista chansen att säga något om seriens karaktärer. Historien var i mycket styrd av vad som hänt tidigare i serien. Systrarna Dalin o co hade dessutom blivit alltför verkliga för mig, för att jag skulle kunna låta allmänna skrivtips och dramaturgiska kurvor avgöra deras liv. Jag lyssnade på dem snarare än bestämde över dem.

Min kommande roman är helt fristående. Karaktärerna, med skräddardottern Hilla i spetsen, har liv och själ, men min relation till dem är författarens, inte förmedlarens. Jag kan pussla om i deras liv som jag vill (vilket jag också gjort – det är i princip bara huvudkaraktärerna och anledningen till att de träffas, som fortfarande stämmer överens med min många år gamla grundidé).

Därmed vill jag ta tillfället i akt och verkligen skapa en så bra berättelse som möjligt. En roman som är väl uppbyggd med intressanta intriger, spännande vändningar, lagom tempo, djupa karaktärer, korrekt historieskildring och tänkvärt budskap – allt skildrat med ett unikt, vackert språk som bidrar till tidsandan utan att kännas omodernt.

Så hur kommer jag vidare?

Jag är inte ute efter att gnälla eller tigga bekräftelse. Det här tror jag är något som de flesta författare upplever ibland, oavsett kompetensnivå och erfarenhet. Ju mer man lär sig, desto mer tvivlar man, heter det ju.

Vi får väl se varje text, varje bok, som en del av vår utveckling som författare. För att komma vidare måste vi acceptera att det kanske inte blir perfekt den här gången heller, men att det är ett steg på vägen. Allt som blir skrivet är bättre än det som inte blir skrivet alls, är också kloka ord.

Jag kommer nog inte kunna avgöra exakt när min synopsis är tillräcklig fyllig och när varje liten händelse är precis där den bör vara, men någonstans måste jag släppa taget. Och om jag nu skulle råka släppa taget lite för tidigt, så får jag väl helt enkelt redigera desto mer. Ändra, flytta, ta bort och lägga till i manuset … tills det är, om inte en fulländad roman, så en läsvärd berättelse som jag kan stå för. Så att jag kan lämna den och börja på nästa roman, som förmodligen inte heller blir perfekt, men som … ja, du förstår!

Ställer du också för höga krav på dig själv? Var i skrivprocessen har du lättast att fastna? Hur gör du för att komma vidare? Berätta gärna i en kommentar!

8 historiska romaner jag spanat in på bokrean

Årets bokrea har just börjat. Som de flesta andra bokmalar har jag fulla bokhyllor och borde egentligen inte köpa ännu fler böcker, men visst blir jag sugen … Särskilt när jag scrollar igenom Bokus kategori för historiska romaner och ser vilka fina och spännande böcker som reas.

Oavsett om jag kommer ge efter för köpsuget eller inte, tänkte jag dela med mig av några boktips i form av de böcker jag skulle vilja beställa. Berätta gärna i en kommentar om du läst någon av böckerna och vad du tyckte!

Historiska romaner som jag redan läst

Systerklockorna av Lars Mytting

Systerklockorna av Lars Mytting

En av de bästa böcker jag läste under 2020. En finstämd, trovärdig och detaljrik berättelse i norsk lantmiljö med vackert språk, precis så som jag vill ha mina historiska romaner.

Systerklockorna reas för 69 kr på Bokus

Systerklockorna av Lars Mytting

Agnetas bok av Maria Gustavsdotter

Jag läser allt som kommer ut av Maria Gustavsdotter. Det är berättelser som ofta handlar om kvinnors vardagsliv men inte desto mindre är spännande och engagerande. Och alltid med god historisk research.

Agnetas bok reas för 59 kr på Bokus

Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl

Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl

Erika Olofsson Liljedahl är en favorit bland verksamma författare. Det här är en gripande berättelse om inre ensamhet och en barnlängtan bortom förnuftet. Dessutom älskar jag böcker som utspelar sig i Norrland.

Och bergen skall rämna reas för 59 kr på Bokus

Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard

Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard

Jag köpte ett ex av min grannes vackra debutroman för länge sedan, men därefter har en ny upplaga med detta vackra omslag kommit ut. En vacker dag så … Gripande bok om häxförföljelser, folktro och kärlek.

Bärnstenar i vattnet reas för 169 kr på Bokus

Historiska romaner som jag är nyfiken på

När svanen svartnar av Emelie Schmidt Wikborg

När svanen svartnar av Emelie Schmidt Wikborg

Det är 1300-tal. Det är Uppland. Det är förbjuden kärlek. Precis som i min nästa bok med arbetsnamnet Stygn. Har tänkt länge att jag bara måste läsa den här boken.

När svanen svartnar reas för 99 kr på Bokus

Oväsen i älvdalen av Annika Andebark

Oväsen i älvdalen av Annika Andebark

Om Sveriges första och mest omtalade häxprocesser. Häxtemat är alltid spännande, och då jag är en av många ättlingar till den i Älvdalen häxdömda Gyris Marit Ersdotter, är jag extra nyfiken på just den här boken.

Oväsen i Älvdalen reas för 129 kr på Bokus

Systrarna på heden av Bella Ellis

Systrarna på heden: ett Brontë-mysterium av Bella Ellis

Vilket lovande koncept! En skönlitterär bok om Charlotte, Emily och Anne Brontë! Mysterium, engelska hedar och mina favoritförfattare – den här boken måste jag läsa!

Systrarna på heden reas för 69 kr på Bokus

Gården vid Fårö strand av Ronnie G Lundin

Gården vid Fårö strand: en historisk roman från Gotland av Ronnie G Lundin

Jag har länge spanat på Ronnie G Lundins historiska romanserie Hamarsman. Jag tycker om när man får följa en släkt genom tidens gång – och vem älskar inte Gotland!

Gården vid Fårö strand reas för 19 kr på Bokus

Mina egna historiska romaner

Det sjunger i isen av Linnea Dunér

Det sjunger i isen av Linnea Dunér

Jo då, mina egna böcker är också med på rean! När nästa bok är färdig måste jag ju ha plats för den. Även eboksutgåvorna ligger ute till reapris, även om de inte tar upp någon plats.

Det sjunger i isen reas för 89 kr på Bokus

Att lämna ifrån sig sitt bokmanus

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt bokmanus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.En tjock bunt med bokmanus som ligger på marken bland scillor