Skrivarångest

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: “Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: “Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Dags för Fåglarna att flyga!

Om bara en dryg vecka är det dags att knuffa ut fågelunge nummer två ur boet. Min andra bok ska ut i världen och möta läsarna. Jag är lika förväntansfull som förra gången. Det var med, i alla fall nästan, lika omtumlande känslor jag öppnade den första kartongen med nytryckta böcker.

Däremot är jag inte lika nervös över vad läsare och recensenter ska tycka. Det sjunger i isen togs emot så väl av bådadera, och eftersom jag själv är ännu mer nöjd med den här boken vågar jag tro att även den kommer uppskattas. Jag litar på att dess vingar bär.

Nu ser jag allra mest fram emot att låta er återse Inez, Elsa, Gertrud, Ulv och de andra, och introducera er för nya bekantskaper, som Signe, Werner, Kerstin och Björn. Jag längtar efter att få höra era reaktioner på berättelsen och ta del av era tankar och reflektioner.

Så beställ ett exemplar, lämna marken en stund och följ med på en flygtur högt ovan molnen!

Release 9/9

Dags att släppa taget

Många författare kallar sina böcker för sina bebisar. Det är inte utan att det ligger något i det. Någonting sår ett frö inom oss. En känsla, en tanke, en bild, en scen blir kvar. Den växer, blir mer konkret, mer komplex. Den får fingrar och tår, början och slut.

Berättelsen föds, skrivs ner, får eget liv. Den växer alltmer, hamnar i trotsåldern och försöker gå emot dina planer. Du lär känna den allt bättre och även familj och vänner får kanske stifta bekantskap med din telning.

Min berättelse har växt i fem år. Den har blivit en självständig varelse och nu var det till slut dags att flytta hemifrån. Min “bebis” är på väg ut i världen. Jag kommer inte ständigt kunna gå vid dess sida och vaka över den.

Jag har gett den kläder som jag hoppas ska leda den rätt i livet och föra samman den med rätt människor. Jag finns kvar i bakgrunden för att stötta och vägleda, men jag har släppt taget och kan inte längre ändra eller påverka själva berättelsen. Nu kan jag bara hoppas att den ska tas emot väl.

Linnea Dunér signerar ett exemplar av Det sjunger i isen

På väg ut i världen!

Att nå läsare

En stor del av arbetet med att ge ut en bok handlar om att marknadsföra och sälja boken. Det är kanske rent av det man lägger mest tid på i långa loppet. Marknadsföringen börjar innan boken ens är utgiven, i mitt fall bl.a. genom den här bloggen och min nya Facebooksida.

Kaffekopp. Foto: Brandon KeimSom egenutgivare är det svårt att nå ut i bruset. I går var jag i Stockholm och träffade tre andra trevliga egenutgivare. Vi satt i två timmar på konditori Vetekatten och spånade kring marknadsföring. Förhoppningsvis kan det leda till något konkret framöver. Hur som helst var det roligt att dela erfarenheter med de här tre, som redan hade gett ut en eller flera böcker på egen hand.

Samma dag lämnade jag in annons och debutantporträtt till Svensk bokhandels vårkatalog. Deras debutantporträtt är en fantastisk möjlighet för just debutanter att få uppmärksamhet från bokhandlare och annat branschfolk (och en del privatpersoner dessutom). Köper man en annons får man som debutant en egen sida i katalogen där man på ett personligt sätt får presentera sig själv och sin bok.

Tidigare debutantporträtt, som jag läste inför att jag skulle skriva mitt eget, var alla väldigt olika. Ingen hjälp där, alltså, mer än insikten att jag var fri att skriva nästan vad jag ville. Jag valde till slut att fokusera på min fascination för gångna tiders människor och berätta om hur det första fröet till min berättelse såddes. Har jag tur väcker det intresse hos någon, i alla fall!

Välkommen – och välkommen tillbaka!

En ny blogg. Ett första inlägg. Jag börjar väl helt enkelt med att hälsa dig välkommen till min författarsida! Jag har bloggat förut, på Linnea Christina: torparliv med perspektiv. Där har det på sistone handlat mest om kaniner. Här måste jag utfärda en varning: På den här bloggen finns det risk för en total kaninbrist, men jag hoppas att du vill återvända till den ändå! Om du är intresserad av skönlitterärt skrivande och bokutgivning kommer du förhoppningsvis inte bli besviken.

I skrivande stund är det två månader och tre dagar till planerad release av min debutroman, Det sjunger i isen. Framför mig ligger en tid av intensivt layoutarbete, flera vändor korrektur, annonsering och allt annat som måste göras för att en bok ska bli en bok och nå ut till läsarna.

Nu ska jag vara helt ärlig. Jag har inte skapat den här bloggen enbart för mitt höga nöjes skull. Den är en del i min plan för att marknadsföra min bok och mig själv som författare. Därför blir jag extra glad för varje kommentar, gillning eller delning. Men framför allt är jag ivrig att få ta del av dina tankar och åsikter om sådant jag bloggar om framöver.

Alltså, välkommen – och välkommen tillbaka!