Bokrecension: Bärnstenar i vattnet

Att skriva och ge ut böcker är inte bara roligt i sig, det ger även positiva effekter på annat håll. En av dessa är alla härliga kolleger som man kommer i kontakt med, för att inte tala om deras böcker. Jag och Michèle Glatthard är aktiva i samma nätforum för författare och upptäckte att vi båda bodde i Morgongåva och skrev historiska romaner.

Vi träffades och bytte böcker med varandra. Jag är glad att vi gjorde det, för hennes Bärnstenar i vattnet bjöd på en riktigt fin läsupplevelse. Boken är ursprungligen utgiven 2014 på Mörkersdottir förlag. Nu ger Ebes förlag ut en reviderad nyutgåva, med ett nytt vackert omslag.

Boken släpps i samband med bokmässan i Göteborg, där författaren även kommer att hålla ett anförande om boken och om svensk folktro. Så om du, till skillnad från mig, är lycklig nog att befinna dig på mässan, gå och lyssna på henne!

Recension

Framsidan på boken Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard: en flicka med rött, lockigt hår och grön klänning står vid ett mörkt vatten och ser sig över axeln.Det är 1600-tal och häxprocesserna pågår för fullt. Mängder av kvinnor plågas och avrättas efter att ha påståtts utföra trolldom. Grannar och släktingar är inte sena att anklaga varandra för både det ena och det andra. In i denna tid föds en liten flicka med bärnstensgula ögon och illrött hår. Bara det är skäl nog till att hennes far ska låta sätta ut henne i skogen för att dö.

Men hon hittas och räddas av lövjekarlen, en ung, läkekunnig man som vandrar genom skogarna. Flickan, som lövjekarlen kallar Teresa, växer upp och ett starkt band bildas mellan de båda. Men livet är farligt för en kvinna som har gula ögon och som dessutom har stor kunskap om örter och läkekonst.

Bärnstenar i vattnet är en historisk roman med övernaturliga inslag. Näcken har en alldeles särskild roll i berättelsen och vi får även träffa danslystna älvor – ni vet, de nordiska älvorna, som de flesta numera förväxlar med dimslöjor över ängar och åkrar. Det är en vacker miljö som Michèle målar upp och det är en njutning att befinna sig med Teresa och lövjekarlen i de ångermanländska skogarna och vid den brusande Styrån.

Det är en lång bok med en ganska stillsam handling, så det tog mig ett tag att komma igenom den. Men det var värt sin tid! Den blev bättre och bättre för varje kapitel, och slutet lämnade mig starkt berörd och med en längtan till fortsättningen Trollsländor, som även den kommer att ges ut på Ebes förlag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *