Mina prästdöttrar bor i den lilla staden Smedsby, som inte ligger någon mil nordväst om Gävle. Faktum är att den inte står att finna någonstans på en karta från verkligheten. Jag har rätt och slätt hittat på Smedsby, liksom Tärnälv och Bläseryd. Det är några av alla fiktiva platser, precis som Hjalmar Bergmans Wadköping, Fredrik Backmans Björnstad, Anna Janssons Kronviken, Eli Åhman Owetz Söderberga … Och så vidare.
För ett tag sedan diskuterades frågan om fiktiva platser i en tråd i en Facebookgrupp om böcker. Flera menade att fiktiva platser gör en bok mindre trovärdig. En påhittad ort placerar berättelsen längre bort från den verklighet vi känner. Det blir uppenbart att inte heller personerna i boken har funnits på riktigt och att deras upplevelser inte är annat än författarens fantasier.
Lathet bakom mitt Smedsby
Nu var det så länge sedan jag påbörjade Vargatidertrilogin (10 år sedan i år!), att jag inte minns exakt hur jag kom fram till beslutet att låta händelserna äga rum i en fiktiv stad. Jag tror att det handlade till en viss del om att slippa undan en massa research. (Research kan var väldigt roligt och intressant, och inget jag tar lätt på idag, men den gången ville jag bara komma igång och skriva så fort som möjligt.) När platsen var mitt eget påhitt behövde jag inte vara rädd att beskriva den fel.
Dessutom kunde jag ha talat för fiktiva platser med exakt samma argument som de av motsatt åsikt. Skulle jag ha påstått att Holger Leijoncrona var borgmästare i till exempel Gävle, trots att stadens borgmästare på 1870-talet hette Janne Petre? Skulle jag ha bytt ut den riktiga kyrkoherdens familj mot Gunnar Dalins? För gemene läsare skulle sådana ”fel” förstås inte vara lika uppenbara, men för mig kändes det som förvrängningar av verkligheten som jag ville undvika.
Jag undvek dem genom att hitta på en ny stad, där jag själv kunde tillsätta alla poster och rita kartan som det passade berättelsen utan att tvingas rucka på en befintlig stads historia eller geografi. Det är två olika sätt att lösa samma problem, ett problem som de flesta författare av både samtida och historiska romaner måste hantera, men som alltid får en biverkning.
Fiktiva platser i fiktiva berättelser – varför inte?
Men är det verkligen ett problem? Det ligger i romanens natur att den helt eller delvis är påhittad. Läsaren vet det. Ändå stör det många när fakta i berättelsen inte stämmer överens med verkligheten. Det vittnar nämnda Facebooktråd om. Även jag kan störa mig på när historiska eller geografiska detaljer är uppenbart felaktiga.
Vi vill vaggas in i tron att det skulle kunna ha hänt på riktigt. Eller snarare att det händer just medan vi läser det. Vi ser berättelsen spelas upp. Men det vi ser är speglat i våra egna erfarenheter. Om då det som står i texten inte överensstämmer med våra erfarenheter och vår kunskap sker en krock och upplevelsen grumlas.
Det finns förstås även ett tredje sätt: att aldrig nämna platsen vid namn och aldrig låta uppenbara landmärken förekomma. Det kan vara en verklig plats, det kan vara en fiktiv. Men själv kan jag bli som tokig när jag försöker komma på vilken plats som avses. Det om något stjäl fokus från själva berättelsen.
Jag tänker om – men tänker jag rätt?
Min medeltidsroman kommer att utspela sig i en verklig stad. Jag har landat i att det trots allt känns mer trovärdigt, i alla fall för den här berättelsen. Av naturliga skäl kan jag inte ta reda på exakt allt om 1300-talets Uppsala. En del är för alltid höljt i det förflutnas dunkel. Annat kanske uppenbaras längre fram och visar att jag skrivit in felaktigheter i berättelsen. Sådant är oundvikligt.
Att skriva om en verklig ort är förstås en fördel ur marknadsföringssynpunkt. Boken blir mer lättsåld just i det området och det ökar chansen att lokalmedia uppmärksammar den. Men det är nog inte många författare som väljer hemort åt sina karaktärer endast med den framtida försäljningspotentialen i åtanke.
De här funderingarna har inte lett till någon konkret slutsats. Jag har inget allmängiltigt svar på om verkliga eller fiktiva orter passar bäst i en berättelse, utan det ena kan vara bäst i ett fall och det andra i ett annat. Jag ångrar inte Smedsby, men ibland ångrar jag att jag inte tänkte ut ett lite snyggare namn på staden …
Berätta gärna i en kommentar vad du som läsare, eller som författare, har för tankar om platser i skönlitteratur!
(Här finns en lista med fiktiva orter, även om jag saknar ett flertal: Fiktiva orter i Sverige.)
Här är min presentation av en fiktiv ort och ett försök att säga att platserna och människorna inte är helt osannolika i i romanen Sunita som kommer inom kort.
En bekännelse:
Personerna och platserna i denna roman är fiktiva, men de skulle kunna existera. Byn Markapalle och staden Dharampatnam kan inte hittas i någon kartbok men de skulle nog kunna ligga någonstans mellan Kolkata och Chennai på den indiska östkusten.
Beskrivningarna av natur, människor och samhällen bygger på minnesbilder från resor i området från 1960-talet och framåt. Men mycket har förändrats på senare år. Det upptäcker bokens Jag, den inte längre unge Bertil, när han långt senare i livet återvänder till Markapalle.
Viggbyholm hösten 2021
Bo Kage Carlson
Hej Bo! Sent omsider, tack för dina tankar! Att en fiktiv ort bygger på verkliga orter bäddar ju för trovärdighet och igenkänning, utan att någon behöver känna sig utpekad eller reta sig på eventuella felaktiga detaljer. Lycka till med utgivningen!
Hej Linnea,
Håller just på att skapa en fiktiv mellansvensk stad för en och eventuellt flera böcker. Där finns ett centrum i omdaning, Staden breder ut sig och de gamla herrgårdarna blir kringrända av en motorväg, nya infarter, radhusområden och köpcentra. Ett k-märkt kallbadhus ligger illa till liksom Fribadet och det älskade kaféet när bulldozrarna drar in. Vi får se vad människorna som bor där hittar på.
Det låter trovärdigt och intressant. Ett ständigt aktuellt problem, effektivisering kontra bevarande. Lycka till!
Intressant frågeställning. Och inget fel på namnet Smedsby. Och det är helt ok med fiktivt namn, men….
Jag föredrar en verklig plats. Man väljer en plats och tid och så gör man så mycket research det går. Sedan är det viktigt att vandra runt på platsen och gärna leta upp ting från den tid man beskriver. Allt detta stimulerar fantasin mycket mer än en påhittad plats. Lättare att göra utvikningar åt olika håll både vad gäller platsbeskrivningsr och personer. Jag tycker man kan ha som måtto: Det SKULLE kunna ha hänt i platsen X vid denna tid. Och det kanske har gjort…
Ditt måtto håller jag med om, i de flesta fall, och mer nu än när jag började skriva Vargatider. Men jag tänkte också att varje berättelse har sina egna förutsättningar, beroende på handling och syfte. För dig som skriver om personer som funnits är valet förstås tveklöst. Min kommande roman ska som sagt utspela sig i Uppsala och jag hade så gärna velat göra som du säger och i möjligaste mån uppleva det medeltida Uppsala. Till min besvikelse har jag insett att det i princip bara är domkyrkan som är kvar sedan 1300-talet. Inte ens gatornas sträckningar eller Fyrisåns fason var desamma då som idag. Däremot ska man kunna göra en virtual reality-vandring med mobilen och på så sätt se staden som den var då. Så det ska jag testa!
Smedby är en väldigt bra ort. Hellre en fiktiv ort än en massa felangivna platser tycker jag!
Precis så – om man inte tror sig om att kunna beskriva en plats korrekt är det bättre att hitta på en egen.
Jag tycker Smedsby är ett bra namn 🙂
Tack <3 Men om jag säger så här då: jag skulle vilja att det var mer unikt. Det finns flera riktiga, mindre orter i Sverige som heter så. Jag är mer nöjd med Tärnälv och Bläseryd som också är fiktiva platser i mina böcker.
Hej Linnea!
Själv har jag växt upp i Smedsby och bott där i mer än 50 år av mitt liv.
I mitt fall ligger Smedsby i kommunen Korsholm på riktigt. Smedsby ligger 4 km från staden Vasas centrum på Finlands västkust. Smedsby blev nog omnämnt redan på 1300-talet i någon skrivelse till Sveriges konung, vem det nu var.
Hej Jan!
Tack för din hälsning från ett verkligt Smedsby!
Linnea