Tio år med systrarna Dalin och Vargatider

Idag, den 14 april, är det exakt tio år sedan jag började skriva på det som skulle bli Det sjunger i isen och hela Vargatider-trilogin. Tio år!

Då hade jag spånat kring historien i drygt två månader. Det känns som en kort tid för att komma på en hel roman, särskilt jämfört med hur lång tid jag grunnat på min kommande bok utan att börja skriva. Och sedan var första utkastet klart på tre månader. Då gick det så lätt. Allt bara kom till mig och föll på plats. Det hade nog mycket att göra med de obefintliga prestationskraven. Skrivandet var en lek. Det var bara jag och min bokvärld.

Ringar på vattnet

Mycket har hänt sedan dess. De där första raderna har blivit en hel, utgiven bokserie på sammanlagt 1.500 sidor. Åtminstone ett par tusen personer har klivit in i min bokvärld och stiftat bekantskap med mina karaktärer. Under några år kunde jag delvis leva på intäkter från böckerna och min syn på mitt skrivande och mitt författarskap har med tiden blivit mer seriös.

Men böckerna har i förlängningen gett mig mer än så. Fina vänner. Ökad självkänsla. Roliga frilansjobb. Givande föreningsuppdrag. Kunskap om historia och annat. De hade till och med ett finger med i spelet när jag fann kärleken.

Processen när en berättelse blir till är alltid häftig. Hur ett litet frö, kanske en enda bild, en scen eller en vag idé, växer sig stor, ibland bortom författarens kontroll. Och fjärilseffekten – hur en till synes obetydlig händelse kan ge ringar på vattnet och förändra någons liv – kommer det någonsin sluta fascinera?

För tio år sedan skrevs de första av de dryga 1 500 sidorna i Vargatider-trilogin.
För tio år sedan några trevande rader i ett Word-dokument. Nu en komplett trilogi läst av många.

En speciell dag – både idag och för tio år sedan

Att jag satte igång att skriva Det sjunger i isen just den 14 april var ett medvetet val. Boken inleds med att mamman i familjen fyller år. Den 14 april fyller min egen mamma år (grattis, Anna!). (Numera är jag även begåvad med en svärmor som fyller samma dag – grattis, Eva!) Många anledningar att fira idag, alltså!

En sådan anledning till att börja skriva en viss dag, om än utan reell betydelse, är en god hjälp att sluta grubbla och komma igång. Min nya bok ska börja med att pesten kommer till staden. Således borde jag kanske ha börjat skriva när det första fallet av covid-19 konstaterades i Uppsala …?

Eller så är just den 14 april fortfarande en bra dag att påbörja böcker? Ett tur-datum, rent ut av? Jag ska kanske öppna dokumentet jag förberett och se vad som händer …

När mina krav på mig själv sätter stopp i skrivprocessen

eller Hur vet jag när min synopsis är klar?

En fundering jag ofta hör från författare är: Hur vet jag när min bok är klar? Det är sannerligen inte lätt att avgöra. Man ändrar och flyttar, tar bort och lägger till, med känslan att man gör sitt manus bättre och bättre. Men kanske kommer man till en punkt där manuset istället blir sämre och sämre? Man överredigerar. Och även om så inte är fallet, måste man ju ge sig någon gång. Annars blir det ingen bok!

Jag befinner mig i en liknande sits – tyvärr inte med ett manus, utan bara med min synopsis. Jag ändrar och flyttar, tar bort och lägger till. Nu tror jag att jag kan vara på väg att passera den där punkten där ändringarna gör mer skada än nytta. Ändå tvekar jag. Ändå känns det så svårt att ta det där steget från att planera till att faktiskt skriva.

Varför? Jag är rätt säker på att det beror på mina högt ställda krav på mig själv.

En bra synopsis bäddar för en bra bok, men om det aldrig blir mer än en synopsis är den inte så mycket värd …

Ny bok – nya krav på mig själv

Av mina hittills tre utgivna romaner, skrev jag de två första helt förutsättningslöst, utan en tanke på dramaturgi eller framtida läsare. Tredje boken, den sista i Vargatider, präglades mycket av att det var en avslutning på en serie. Det var (troligtvis) sista chansen att säga något om seriens karaktärer. Historien var i mycket styrd av vad som hänt tidigare i serien. Systrarna Dalin o co hade dessutom blivit alltför verkliga för mig, för att jag skulle kunna låta allmänna skrivtips och dramaturgiska kurvor avgöra deras liv. Jag lyssnade på dem snarare än bestämde över dem.

Min kommande roman är helt fristående. Karaktärerna, med skräddardottern Hilla i spetsen, har liv och själ, men min relation till dem är författarens, inte förmedlarens. Jag kan pussla om i deras liv som jag vill (vilket jag också gjort – det är i princip bara huvudkaraktärerna och anledningen till att de träffas, som fortfarande stämmer överens med min många år gamla grundidé).

Därmed vill jag ta tillfället i akt och verkligen skapa en så bra berättelse som möjligt. En roman som är väl uppbyggd med intressanta intriger, spännande vändningar, lagom tempo, djupa karaktärer, korrekt historieskildring och tänkvärt budskap – allt skildrat med ett unikt, vackert språk som bidrar till tidsandan utan att kännas omodernt.

Så hur kommer jag vidare?

Jag är inte ute efter att gnälla eller tigga bekräftelse. Det här tror jag är något som de flesta författare upplever ibland, oavsett kompetensnivå och erfarenhet. Ju mer man lär sig, desto mer tvivlar man, heter det ju.

Vi får väl se varje text, varje bok, som en del av vår utveckling som författare. För att komma vidare måste vi acceptera att det kanske inte blir perfekt den här gången heller, men att det är ett steg på vägen. Allt som blir skrivet är bättre än det som inte blir skrivet alls, är också kloka ord.

Jag kommer nog inte kunna avgöra exakt när min synopsis är tillräcklig fyllig och när varje liten händelse är precis där den bör vara, men någonstans måste jag släppa taget. Och om jag nu skulle råka släppa taget lite för tidigt, så får jag väl helt enkelt redigera desto mer. Ändra, flytta, ta bort och lägga till i manuset … tills det är, om inte en fulländad roman, så en läsvärd berättelse som jag kan stå för. Så att jag kan lämna den och börja på nästa roman, som förmodligen inte heller blir perfekt, men som … ja, du förstår!

Ställer du också för höga krav på dig själv? Var i skrivprocessen har du lättast att fastna? Hur gör du för att komma vidare? Berätta gärna i en kommentar!

8 historiska romaner jag spanat in på bokrean

Årets bokrea har just börjat. Som de flesta andra bokmalar har jag fulla bokhyllor och borde egentligen inte köpa ännu fler böcker, men visst blir jag sugen … Särskilt när jag scrollar igenom Bokus kategori för historiska romaner och ser vilka fina och spännande böcker som reas.

Oavsett om jag kommer ge efter för köpsuget eller inte, tänkte jag dela med mig av några boktips i form av de böcker jag skulle vilja beställa. Berätta gärna i en kommentar om du läst någon av böckerna och vad du tyckte!

Historiska romaner som jag redan läst

Systerklockorna av Lars Mytting

Systerklockorna av Lars Mytting

En av de bästa böcker jag läste under 2020. En finstämd, trovärdig och detaljrik berättelse i norsk lantmiljö med vackert språk, precis så som jag vill ha mina historiska romaner.

Systerklockorna reas för 69 kr på Bokus

Systerklockorna av Lars Mytting

Agnetas bok av Maria Gustavsdotter

Jag läser allt som kommer ut av Maria Gustavsdotter. Det är berättelser som ofta handlar om kvinnors vardagsliv men inte desto mindre är spännande och engagerande. Och alltid med god historisk research.

Agnetas bok reas för 59 kr på Bokus

Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl

Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl

Erika Olofsson Liljedahl är en favorit bland verksamma författare. Det här är en gripande berättelse om inre ensamhet och en barnlängtan bortom förnuftet. Dessutom älskar jag böcker som utspelar sig i Norrland.

Och bergen skall rämna reas för 59 kr på Bokus

Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard

Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard

Jag köpte ett ex av min grannes vackra debutroman för länge sedan, men därefter har en ny upplaga med detta vackra omslag kommit ut. En vacker dag så … Gripande bok om häxförföljelser, folktro och kärlek.

Bärnstenar i vattnet reas för 169 kr på Bokus

Historiska romaner som jag är nyfiken på

När svanen svartnar av Emelie Schmidt Wikborg

När svanen svartnar av Emelie Schmidt Wikborg

Det är 1300-tal. Det är Uppland. Det är förbjuden kärlek. Precis som i min nästa bok med arbetsnamnet Stygn. Har tänkt länge att jag bara måste läsa den här boken.

När svanen svartnar reas för 99 kr på Bokus

Oväsen i älvdalen av Annika Andebark

Oväsen i älvdalen av Annika Andebark

Om Sveriges första och mest omtalade häxprocesser. Häxtemat är alltid spännande, och då jag är en av många ättlingar till den i Älvdalen häxdömda Gyris Marit Ersdotter, är jag extra nyfiken på just den här boken.

Oväsen i Älvdalen reas för 129 kr på Bokus

Systrarna på heden av Bella Ellis

Systrarna på heden: ett Brontë-mysterium av Bella Ellis

Vilket lovande koncept! En skönlitterär bok om Charlotte, Emily och Anne Brontë! Mysterium, engelska hedar och mina favoritförfattare – den här boken måste jag läsa!

Systrarna på heden reas för 69 kr på Bokus

Gården vid Fårö strand av Ronnie G Lundin

Gården vid Fårö strand: en historisk roman från Gotland av Ronnie G Lundin

Jag har länge spanat på Ronnie G Lundins historiska romanserie Hamarsman. Jag tycker om när man får följa en släkt genom tidens gång – och vem älskar inte Gotland!

Gården vid Fårö strand reas för 19 kr på Bokus

Mina egna historiska romaner

Det sjunger i isen av Linnea Dunér

Det sjunger i isen av Linnea Dunér

Jo då, mina egna böcker är också med på rean! När nästa bok är färdig måste jag ju ha plats för den. Även eboksutgåvorna ligger ute till reapris, även om de inte tar upp någon plats.

Det sjunger i isen reas för 89 kr på Bokus

Att lämna ifrån sig sitt bokmanus

Så är manuset ute på testläsning. Svälj. Jag har längtat efter att få dela med mig av berättelsen och få respons. Nu är jag lika rädd som förväntansfull. Tänk om jag inte når fram med det jag vill säga. Tänk om jag missat någonting, som gör att allt faller. Jag vet inte vad det skulle vara, men så känns det.

Hittills har jag varit den enda i hela den här dimensionen som känner Truls, Theodor, Alma, Amanda, Hulten, Böret, Britt Cajsa, Lars och Mimi. Märkliga tanke! Nu ska åtta utvalda personer få möta dem, och därtill många av karaktärerna från de tidigare böckerna, utan att jag kan stå bredvid och hålla dem i handen.

Men de klarar sig nog. Det är jag som är den sårbara. Att lämna ifrån sig sitt bokmanus är att blottlägga en bit av sig själv. Karaktärernas önskningar och åsikter är inte alltid mina, men ibland. Mina erfarenheter speglas i berättelsen, om än förklädda. Känslorna kan vara desamma även om situationen är en annan.

Det är läskigt. Men testläsningen är en viktig del i processen. Nu får jag veta hur texten uppfattas, så att jag kan arbeta vidare med den och göra den så bra som möjligt innan det är dags för sättning och tryck.

Det går framåt, med andra ord. Om testläsarna bara inte upptäcker alltför stora problem ska vi nog ha en färdig bok inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag längtar.En tjock bunt med bokmanus som ligger på marken bland scillor

Bokrecension: Det kom för mig i en hast

Det har länge varit min ambition att recensera historiska romaner här på bloggen. Hittills har det dock bara blivit en enda (Bärnstenar i vattnet). Jag läste flera bra böcker med historiska miljöer förra året, bl a Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, Maria Gustavsdotters Ylvas bok, Sofia Lundbergs Den röda adressboken, Mikaela Nykvists Rök i fjärran, Niklas Natt och Dags 1793 och Lisa Wingates Innan ni tog oss.

I år har jag hittills hunnit med att läsa/lyssna på knappa 30 böcker. I genomsnitt tio böcker i månaden är mitt läsmål för 2019, så efter första kvartalet är jag ännu i fas. Förvånansvärt få av dem har varit historiska romaner. Den senaste i den kategorin är Maria Bouroncles Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Det är också den som gjort starkast intryck på mig – så starkt intryck att jag vill berätta om den för er.

Recension

Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle

Jag är fast redan efter första sidan. Den börjar med en inbjudan. Till en begravningsakt. För tre små barn. Inbjudan är undertecknad Ingeborg och Artur Andersson.

Eftersom jag har läst baksidestexten (bara undertiteln räcker) vet jag vad som har hänt. Jag vet att det är Ingeborg själv, barnens mor, som bragt dem om livet. Det är inte frågan “vad?” som driver mig att läsa vidare. Det är “varför?”. I den mån vi får något svar på den frågan sker det genom läkarutsagor och domstolsprotokoll. Ingeborg själv vet inte: “Det kom för mig i en hast.”

Romanen är baserad på en verklig händelse. Ingeborg är författarens mormors syster och morden på de tre barnen var länge en väl förborgad familjehemlighet. Med det här respektfullt tecknade porträttet av sin släkting för Maria Bouroncle fram händelsen i ljuset och påminner därmed om att vi måste våga prata även om det svåra.

Ingeborg häktas och tillbringar flera månader på Växjö kvinnofängelse i väntan på sinnesundersökning och dom. Vi får inte bara vara med henne i cellen, sjukavdelningen och skolsalen. Vi får även i form av kortare och längre minnesbilder ta del av hennes tidigare liv, så väl lyckliga stunder som händelser som kan ha bidragit till att hon började må dåligt. Så dåligt att hon i ett stundens infall dränkte sina älskade barn.

Den berättande prosan varvas med autentiska brev från Ingeborg till Artur. Det är rörande brev, där Ingeborg stundom visar ånger och oförståelse över vad hon gjort. Däremot kan jag inte urskilja någon bitterhet. Tvärtom talar hon ständigt om hur väl hon trivs i fängelset. Den frekvent återkommande frasen: “Det är så roligt!”, om alltifrån strumpstickning och läkarbesök till utsikten att bli frikänd, är kanske det mest rörande av allt. Det som dock verkligen plågar henne är att hennes älskade Artur så sällan skriver och än mer sällan kommer på besök. Till slut kommer hon också till den insikten att maken inte kan förlåta henne, även om han skulle vilja.

Jag kan se en viss risk med att varva äldre, autentiska texter med sina egna ord. Stilen kan bli splittrad. De nyskrivna orden kan i kontrast mot de äldre verka konstruerade eller otidsenliga. Så dock inte här. Jag upplever Marias språk som lågmält men exakt, mjukt men ändå drabbande. Ordval och repliker bildar tillsammans med skeenden och detaljer ett mycket trovärdigt 1920-tal, så som jag känner igen det från andra skildringar. Mitt i allt det svåra och allvarliga njuter jag av tidsresan.

Samtidigt väcker boken tankar. Hur snabbt livet kan slås i spillror. Hur obegripligt det mänskliga psyket kan vara. Går det egentligen att lita helt och hållet på någon – ens på sig själv? Vad kan förlåtas och hur kan man leva vidare när det ofattbara inträffat?

Med den här boken får Tor, Efraim och Lucias minnen leva vidare. I mitt minne kommer de dröja kvar länge.

Besök gärna Maria Bouroncles hemsida!