Skrivarångest

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: ”Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: ”Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

2 Thoughts.

  1. Åh, men var glad att du inte fått nobelpriset i alla fall! 😉
    Fast allvarligt talat, en viktig reflektion är det ju. Det är nog paradoxalt så att det är värst med berömmet. Något negativt kan i bästa fall egga en (om det inte får en att ge upp förstås). Berömmet borde göra en lugn, men i stället börjar du tänka att du inte kan leva upp till det den här gången. För allt det där som du är rädd för är väl egentligen sådant som du har rosats för i de första delarna?
    Hoppas verkligen att du lyckas stänga av kritikerrösterna! Ett sätt kanske är att övertyga sig själv om att allt har sin tid. Först skriva som det faller en in. I ett senare stadium läsa det med kristiska ögon och kolla hur det låter, om det stämmer etc. Unna dig att vara i fantasi- och flödesfasen! Det är ju ändå typ för den som man vill vara författare?
    Förra gången skrev du för dig själv och det blev bra för andra. Då finns det ju god chans att det ska fungera även denna gång! Säger bara så … Något beröm tänker jag inte ge dig! (Snällt va?)

    • Tack för ditt svar! Ja, du har rätt: beröm förpliktigar. Fast det är även den där BTJ-recensionen som spökar, särskilt som den inte slog ner på någonting konkret. Då är det svårt att göra någonting konstruktivt av den.
      Jag försöker göra som du säger, bara skriva på för att gå igenom texten mer kritiskt senare. Samtidigt kanske det bidrar till känslan av undermålighet? När jag inte tillåter mig att finslipa och väga ord på guldvåg kan jag sällan lämna datorn med känslan av att ”det där gjorde jag bra!” Men jag tror det är ända sättet. Fastnar jag i detaljer kommer det aldrig bli en färdig bok. Och ju oftare jag skriver, desto mer lever jag mig in och kan släppa de negativa tankarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *