Skrivarångest

Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva. Jag har inte hållit med. Arbetet med min andra roman (Högt flyger fåglarna) bara rann på och jag var nöjd direkt. Jag gjorde nästan inga justeringar av större vikt i efterhand (till skillnad från Det sjunger i isen, som krävde desto mer efterarbete).

Nu när jag har kommit igång ordentligt med manus nummer tre förstår jag. Det är inte andra boken som är svår – det är första boken efter att du blivit utgiven. För de flesta är det samma sak, men jag hade två manus färdiga innan jag gav mig på att ge ut dem.

De första två skrev jag endast för att jag tyckte om att skriva. Visst ämnade jag låta andra läsa texterna. Jag ville gärna dela med mig av mina alster till nyfikna vänner och familjemedlemmar. Kanske skulle jag även skicka in till något förlag någon gång. Men jag skrev inte för dem. Jag skrev för mig själv.

Nu, med två utgivna böcker och med läsare som ivrigt väntar på del tre i trilogin, är situationen en annan. Jag vet att det jag skriver kommer att läsas av hundratals, kanske tusentals, människor. Jag vet hur det känns att få en negativ, eller åtminstone halvhjärtad och oengagerad, recension (även om de allra flesta faktiskt varit odelat positiva). Jag är inne i branschen och vill så hjärtans gärna kunna stanna där. Och för att kunna stanna måste jag prestera.

Ibland känns det inte ens som att det räcker att bli läst och omtyckt. Jag vill vara en Bra Författare. Hur många läsare som än trollbundits av t.ex. Sagan om isfolket, vill jag inte få höra: ”Visst är det underhållande böcker, men det är ju ingen stor litteratur precis.” Jag säger det själv ibland, lite urskuldande: ”Jag skriver för att underhålla – läsarna och mig själv.” Men är inte det fint nog? Att beröra och engagera? Att för en stund förflytta läsarna till en annan värld?

Ändå går jag numera runt med en vag men ständigt malande oro över att det jag skriver på inte är tillräckligt bra. Att jag ska bli övertydlig och skriva läsarna på näsan. Att historien kanske är ointressant. Att karaktärerna ska bli klichéartade. Att mina historiekunskaper inte ska räcka till. Att det ska smyga sig in logiska felaktigheter, faktamissar och anakronistiska ord. Att budskapet ska verka lamt och reflektionerna ytliga.

Så mycket som kan gå fel. Så mycket att tänka på. Och ändå tror jag att texten skulle bli bättre om jag glömde alla farhågor och slutade höra röster från framtida recensenter. Om jag förutsättningslöst kunde ge mig hän åt berättelsen, som förr. Om jag började skriva för min egen skull igen och inte lyssnade till någon annan än mina karaktärer när de berättar för mig om sina liv.

Men då skulle jag behöva vänta på att de behagade tala till mig. Det händer inte varje dag. Jag skulle behöva invänta inspiration, som knappast kommer farande på beställning. Och om jag vill kunna leva huvudsakligen på skrivande och bokutgivning, vilket är mitt långsiktiga mål, så har jag inte tid att vänta.

En författares dilemma. Kanske lär man sig med tiden? Eller handlar det snarare om att vänja sig?

Att skriva på tid och vikten av promenader

Igår gjorde jag upp en preliminär utgivningsplan för tredje och sista delen i Vargatider. Jag vill inte att ni, kära läsare, ska behöva vänta mer än ett år, så jag bestämde att boken ska släppas i augusti.

Det känns som en rejäl utmaning. Del två tog det mig nio månader att ge ut, trots att berättelsen redan var färdigskriven. Del tre består än så länge bara av fyra och ett halvt kapitel plus en slutscen.

De två första böckerna skrev jag på endast när inspirationen drabbade mig. Nu måste jag tänka om och planera in research- och skrivtid. Jag måste tvinga mig att sätta mig vid datorn och plita ner meningar även stunder då jag hellre skulle göra något annat. Lite rädd är jag att det ska märkas i texten. Men det är inte omöjligt att inspirationen kommer när jag sätter mig ner och styr mina tankar mot berättelsen och karaktärerna, om inte förr.

Min bästa metod för att finna inspiration är annars att ta en promenad, helst i skogen och helst där man inte riskerar att möta någon. Det är sällan jag tar en sådan promenad utan att få åtminstone någon liten idé till det jag för närvarande skriver på.

Så sent som igår kväll gick jag ut i skogen för att ta reda på varför en ny bikaraktär handlar på ett visst sätt. Visserligen hittade jag inget bra svar på det, men däremot kom jag underfund med att samma karaktär har underbett. Alltid något!

Linnea Dunér står vid ett äppelträd

Naturen – en av mina bästa inspirationskällor

Bokrecension: Bärnstenar i vattnet

Att skriva och ge ut böcker är inte bara roligt i sig, det ger även positiva effekter på annat håll. En av dessa är alla härliga kolleger som man kommer i kontakt med, för att inte tala om deras böcker. Jag och Michèle Glatthard är aktiva i samma nätforum för författare och upptäckte att vi båda bodde i Morgongåva och skrev historiska romaner.

Vi träffades och bytte böcker med varandra. Jag är glad att vi gjorde det, för hennes Bärnstenar i vattnet bjöd på en riktigt fin läsupplevelse. Boken är ursprungligen utgiven 2014 på Mörkersdottir förlag. Nu ger Ebes förlag ut en reviderad nyutgåva, med ett nytt vackert omslag.

Boken släpps i samband med bokmässan i Göteborg, där författaren även kommer att hålla ett anförande om boken och om svensk folktro. Så om du, till skillnad från mig, är lycklig nog att befinna dig på mässan, gå och lyssna på henne!

Recension

Framsidan på boken Bärnstenar i vattnet av Michèle Glatthard: en flicka med rött, lockigt hår och grön klänning står vid ett mörkt vatten och ser sig över axeln.Det är 1600-tal och häxprocesserna pågår för fullt. Mängder av kvinnor plågas och avrättas efter att ha påståtts utföra trolldom. Grannar och släktingar är inte sena att anklaga varandra för både det ena och det andra. In i denna tid föds en liten flicka med bärnstensgula ögon och illrött hår. Bara det är skäl nog till att hennes far ska låta sätta ut henne i skogen för att dö.

Men hon hittas och räddas av lövjekarlen, en ung, läkekunnig man som vandrar genom skogarna. Flickan, som lövjekarlen kallar Teresa, växer upp och ett starkt band bildas mellan de båda. Men livet är farligt för en kvinna som har gula ögon och som dessutom har stor kunskap om örter och läkekonst.

Bärnstenar i vattnet är en historisk roman med övernaturliga inslag. Näcken har en alldeles särskild roll i berättelsen och vi får även träffa danslystna älvor – ni vet, de nordiska älvorna, som de flesta numera förväxlar med dimslöjor över ängar och åkrar. Det är en vacker miljö som Michèle målar upp och det är en njutning att befinna sig med Teresa och lövjekarlen i de ångermanländska skogarna och vid den brusande Styrån.

Det är en lång bok med en ganska stillsam handling, så det tog mig ett tag att komma igenom den. Men det var värt sin tid! Den blev bättre och bättre för varje kapitel, och slutet lämnade mig starkt berörd och med en längtan till fortsättningen Trollsländor, som även den kommer att ges ut på Ebes förlag.

Dags för Fåglarna att flyga!

Om bara en dryg vecka är det dags att knuffa ut fågelunge nummer två ur boet. Min andra bok ska ut i världen och möta läsarna. Jag är lika förväntansfull som förra gången. Det var med, i alla fall nästan, lika omtumlande känslor jag öppnade den första kartongen med nytryckta böcker.

Däremot är jag inte lika nervös över vad läsare och recensenter ska tycka. Det sjunger i isen togs emot så väl av bådadera, och eftersom jag själv är ännu mer nöjd med den här boken vågar jag tro att även den kommer uppskattas. Jag litar på att dess vingar bär.

Nu ser jag allra mest fram emot att låta er återse Inez, Elsa, Gertrud, Ulv och de andra, och introducera er för nya bekantskaper, som Signe, Werner, Kerstin och Björn. Jag längtar efter att få höra era reaktioner på berättelsen och ta del av era tankar och reflektioner.

Så beställ ett exemplar, lämna marken en stund och följ med på en flygtur högt ovan molnen!

Release 9/9

Novell: Midsommarafton

I väntan på att Högt flyger fåglarna ska släppas vill jag dela med mig av en novell. I novellen, som jag kallar Midsommarafton, får du möta två karaktärer som har viktiga roller i Högt flyger fåglarna. Den utspelar sig sommaren 1873, dvs strax innan de dyker upp i romanen. Novellens berättarjag är Kerstin, en hunsad fäbodpiga som är osäker i sällskap med andra men som vet vad hon vill.

Min släkt äger en gammal fäbodstuga utanför Malung, dit jag ständigt längtar. Jag kan livligt föreställa mig hur mina anmödrar gätade sina djur på skogen, kokade messmör över elden och kulade så att det hördes vida över skog och myr. Därför betyder fäbodmiljön något alldeles särskilt för mig och det är förmodligen inte sista gången jag låter en berättelse utspela sig i fäbodmiljö.

Läs novellen i PDF-format: Midsommarafton

Buföring på Skansen

Första månaden med boken

Nu har det gått en månad sedan releasen av Det sjunger i isen och jag kan konstatera att det har gått över förväntan. Tre fjärdedelar av upplagan är redan såld och jag planerar för nytryck. Många läsare har hört av sig och talat om hur svårt det varit att lägga ifrån sig boken och hur mycket de ser fram emot del två. Underbart!

När jag tittar tillbaka på den här månaden tänker jag bl.a. på det här:

Roligast: Att folk faktiskt tycker om min bok, engagerar sig i mina karaktärers öden och vill ha mer.

Finast: Att så många vänner och bekanta intresserar sig för boken och är glada för min skull.

Tråkigast: Att jag inte har haft tid att jobba på del två och tre, trots att jag stundtals är sprickfärdig av inspiration.

Pirrigast: Att bli intervjuad i radio, i studio i direktsändning. Det hade jag inte räknat med! Jag trodde jag skulle få hjärnsläpp och skämma ut mig, men det gick bra.

Knäppast: Att bli igenkänd ”på stan”. Var t.ex. på ett event med jobbet och fick höra att ”dig har jag sett i tidningen!”

Hemskast: Att jag redan har hittat ett par tryckfel i boken, trots all noggrann korrekturläsning. Sådant händer väl alla, men jag blir lika kall varje gång jag ser en bokstav som är fel.

Jobbigast: Att kånka tunga kartonger för leverans till återförsäljare. Men det är samtidigt roligt att skicka ut sin bok i världen!

Mest triumferande: Att jag har fått så mycket beröm för omslaget. Vid ett tillfälle under processen med omslaget var jag nära att ge upp, då det kändes som om jag aldrig skulle lyckas få till ett både snyggt och rättvisande omslag. Men skam den som ger sig!

Mitt debutantporträtt

Nu tänkte jag dela med mig av mitt debutantporträtt, som publicerades i Svensk bokhandels vårkatalog 2 december 2016. Debutantporträtten skrivs av författarna själva och har oftast en personlig prägel. De utgör en väldigt fin möjlighet för debuterande, okända författare att få uppmärksamhet från bokhandlare och andra bokintresserade.

Det finns inget som går upp mot känslan som fyller mig när jag kliver över tröskeln till ett gammalt, orört hus. Tyst och inkännande går jag över det knarrande brädgolvet, blanknött av flera generationers fötter som smugit och tassat, oroligt vankat fram och åter, stampat i ilska och hoppat av glädje. Golvet och väggarna bär på glömda minnen och berättelser från det förgångna, och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden för att se vad de har sett, uppleva vad de har bevittnat.

Jag påstår inte att allt var bättre förr. Jag önskar inte på allvar att jag levde i ett annat århundrade. Det hindrar dock inte att jag tar de chanser jag får att kliva in i en annan tid. Jag åker på historiska evenemang och arrangerar en årlig medeltidsdag. Jag driver runt på Skansen, syr historiska kläder och läser historiska romaner.

Mina mest fantastiska tidsresor företar jag inom mig, när jag låter fantasin ta mig långt, långt bort, till platser och människor som med ens kommer mycket nära. Mitt huvud är ständigt fullt av berättelser och livsöden. En del av dem blir aldrig mer än flyktiga fantasier. Annat dröjer sig kvar och antar en allt tydligare form, tills berättelsen får eget liv.

Att det blev just berättelsen om de tre unga prästdöttrarna som jag kom att fördjupa mig i och skriva ner, det kan jag inte riktigt förklara. Men jag minns precis när det första fröet såddes, när den första bilden flimrade förbi. Jag satt i bilen på väg hem från mina kära morföräldrar. Det var mitt i smällkalla vintern och sent på kvällen. Snödrivorna stod höga utmed vägen, och så plötsligt: en låt från bilstereon, med bakgrundsljud av en vinande vind och en kvinna som höll ut på långa, hjärtskärande vokaler som om hon var ensammast i hela världen. Då – poff – var hon bara där, min Inez, som ännu inte hette Inez, och hon var vilse i en mörk och snöig skog och hon ropade ut i natten, en sista gång innan allt hopp skulle vara ute …

Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur det gick för henne. Inez och hennes två systrar grep sig fast och ömsom bönade, ömsom krävde att få sina liv berättade.

Det här var under en ganska stillastående och händelsefattig period av mitt liv. Systrarna Dalin och människorna i deras närhet blev snabbt nära vänner och deras tillvaro intresserade mig långt mer än min egen. Efter en flytt och en nystart har jag fått både nya vänner, nytt jobb och nya intressen. Mitt eget liv har därmed blivit betydligt mer spännande. Samtidigt har det stärkt mitt självförtroende så att jag nu vågar släppa berättelsen fri.

Jag öppnar dörren och låter den som vill kliva över tröskeln …

Linnea Dunérs debutantporträtt i Svensk bokhandels vårkatalog.

Dags att släppa taget

Många författare kallar sina böcker för sina bebisar. Det är inte utan att det ligger något i det. Någonting sår ett frö inom oss. En känsla, en tanke, en bild, en scen blir kvar. Den växer, blir mer konkret, mer komplex. Den får fingrar och tår, början och slut.

Berättelsen föds, skrivs ner, får eget liv. Den växer alltmer, hamnar i trotsåldern och försöker gå emot dina planer. Du lär känna den allt bättre och även familj och vänner får kanske stifta bekantskap med din telning.

Min berättelse har växt i fem år. Den har blivit en självständig varelse och nu var det till slut dags att flytta hemifrån. Min ”bebis” är på väg ut i världen. Jag kommer inte ständigt kunna gå vid dess sida och vaka över den.

Jag har gett den kläder som jag hoppas ska leda den rätt i livet och föra samman den med rätt människor. Jag finns kvar i bakgrunden för att stötta och vägleda, men jag har släppt taget och kan inte längre ändra eller påverka själva berättelsen. Nu kan jag bara hoppas att den ska tas emot väl.

Linnea Dunér signerar ett exemplar av Det sjunger i isen

På väg ut i världen!

Dagen jag väntat på

Det visade sig att det här var dagen som jag väntat på, ja, så länge jag kan minnas faktiskt – dagen då jag får hålla min första bok i handen. De ringde från Schenker på morgonen för att få vägbskrivning och det tog någon sekund för mig att koppla. Leverans. Till Humle förlag. Med lastbil… Jaaaaa!!!

Känslan jag hade under förmiddagen kan bäst beskrivas som när man träffat någon över nätet, börjat få känslor för personen och nu äntligen ska träffas för första gången. Man känner personen – boken – på insidan, men har ännu inte sett den i verkligheten eller upplevt den som en helhet. Förväntan blandas med nervositet och det är svårt att sitta stilla.

En pall full med kartongerSå äntligen kom leveransen – inte ända fram, för min infartsväg är för liten för lastbil – och jag störtade i väg upp till bommen. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med mig en sax och sprättade snabbt upp en av kartongerna på pallen. Min första tanke: ”Vad grön den är!” Min andra tanke: ”Det ÄR en BOK!” Och jag var faktiskt förvånad över det, för jag hade inte helt kunnat föreställa mig det. (SÅ grön var den inte. Det var skyddspuffarna i genomskinlig plast som hade grön text.)

Nu är jag ganska slut efter att ha släpat hem 34 kartonger à 8,5 kg och burit upp dem på övervåningen. Men jag har min bok, och jag blir inte förvånad om det slutar med att jag sover med den i sängen i natt – trots att det är första dejten…

Om tio dagar är det dags för release och då kan även du hålla ett exemplar av boken! Kom till releasefesten lördag 10/12 kl 13-16 i Vittinge församlingshem, eller beställ den här på min hemsida, så postar jag den på fredagen.

Boken Det sjunger i isen liggande på ett bord bredvid en ljuslykta

Manuset är skickat till tryck

Manuset. Är. Skickat. Till. Tryck.

Jag trodde att jag skulle vara glad när det var gjort, men nu känner jag mig mest av allt… rädd!

Nu är det för sent att ändra någonting. De fel jag inte hittat nu kommer att vara med i boken. Det som står nu är det som gäller. Jag har jobbat med den här berättelsen i över fem år. Jag är van att kunna ändra, justera, lägga till och dra ifrån när andan faller på.

Om jag jämför med den första versionen är den inskickade SÅ mycket bättre. Den är bra och jag är nöjd. Ja! Men när jag just skrivit klart den första versionen var jag också nöjd. Jag kommer inte ifrån känslan av att den kanske hade kunnat bli ännu bättre om jag jobbat vidare med den i fem år till. Samma känsla har jag när det gäller omslaget, även om tidsperspektivet är ett annat.

Men någon gång måste man ändå bestämma sig för att ett alster är färdigt. Annars får det aldrig komma andra till del. Det är på tiden att släppa taget. Texten är tillräckligt bra. Fast ”tillräckligt bra” är inte ett uttryck som tilltalar mig. Det låter så medelmåttigt. Så därför tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga att den är bra. Eller till och med ”fantastisk” och ”underbar” om jag i all ödmjukhet får citera några av de som har fått läsa manuset i förväg.

Nu ska jag fira med ett glas hasselnötsdryck och försöka glömma bort rädslan. I stället ska jag bara se fram emot den dagen då jag håller boken i handen och får presentera er för min värld.