Hjälp! Har jag inte skrivit unika böcker?

Ibland läser jag böcker som får mig att häpna. Inte alltid (enbart) för att de är så bra, utan för att de har osannolikt många likheter med mina egna.

(Obs – inlägget innehåller spoilers om både mina egna böcker och de andra som nämns.)

Tre prästdöttrar, varav den äldsta försvinner ut i obygden medan familjen tror att hon drunknat. En sträng fader som förnekar sitt släktskap med den försvunna dottern och senare dör efter ett slaganfall. En annan syster som ger upp sina drömmar och gifter sig med en vänlig snickare. En tredje som får ta allt ansvar för familjen när de andra är försvunna eller inte räcker till. Gömt kyrksilver, ett familjeporträtt, en liten pojke som bara vill rita och en avbildning av Edens lustgård i prästgårdens sal. Beskriver jag min Vargatiderserie eller Maria Gustavsdotters serie Prästdöttrarna?

Maria Gustavsdotter är en av mina nu verksamma favoritförfattare. Jag beundrar hennes förmåga att levandegöra historien och fylla den med detaljer utan att det någonsin riskerar att bli tråkigt. Att det är så väl upplagt för en jämförelse mellan hennes och mina böcker gör mig nästan lite nervös.

Hon mötte en ulv i skogen

En annan populär nutida författare inom historisk fiktion är Elvira Birgitta Holm. Jag lyssnade nyligen på första boken i hennes Vargtrilogi: Månskensvargen. Den handlar om en ung kvinna som hamnar ensam i skogen, träffar en likaledes ensam man som är stum och har ryggen full av ärr. Då han inte kan tala om sitt namn väljer hon att kalla honom Ulv. Tillsammans försöker de överleva ute i skogen och fattar sakta men säkert tycke för varandra.

Låter det bekant? Jag kunde lika gärna ha pratat om Det sjunger i isen. Holms Ulv har visserligen båda armarna i behåll, men nog sjutton skadar han armen och blir tillfälligtvis som enarmad. Och nog sjutton blir han sjuk i feber efter ett äventyr som gjort honom genomvåt. Denna Ulv och hans varginna har inga höns eller getter i sitt uthus, men väl kor och får.

Rödluvan och vargen. Att någon skriver om en annan flicka som möter en annan varg, betyder det att det blir mindre unika böcker?
Flicka träffar varg i skogen – ett populärt motiv redan på bröderna Grimms tid, och ännu längre tillbaka. (Bild: Pixabay.com.)

Visst finns det även betydande skillnader. Men likheterna är ändå så påfallande att de som läst båda trilogierna måste fundera på vilken författare som inspirerats av vem. Månskensvargen kom ut långt före Det sjunger i isen. Men det var alltså först nu jag läste den. Första boken i Maria Gustavsdotters prästdotterserie (Ulrikas bok) hade inte ens getts ut när jag 2011 skrev första utkastet av Det sjunger i isen.

Samma motiv – olika, unika böcker

Det är väl helt enkelt så att jag, Maria Gustavsdotter och Elvira Birgitta Holm valt tacksamma teman och symboler till våra berättelser. Hur många författare drar inte paralleller till den mytomspunna vargen? Och hur nära till hands ligger det inte att skriva om just en prästfamilj i en historisk roman, om man vill skriva om en relativt välbärgad familj utan att ge sig in i adelsskiktets intrigfyllda snårskog.

Men även om likheterna i handling och persongalleri varit ännu fler, hade både mina och deras ändå varit unika böcker värda att läsas för sin egen skull. Döm inte boken efter omslaget, heter det. Jag skulle även vilja säga: Döm inte boken efter temat. Visst kan miljö, tidsperiod och andra yttre attribut bidra till ifall vi tycker om en bok eller inte (och ännu mer till om vi väljer att läsa en viss bok). Men det viktigaste tycker jag ändå är hur författaren berättar sin historia, och vad hen får sagt med den. Om karaktärerna förblir romanfigurer eller om de får liv kryper under skinnet. Om berättelsen stannar kvar sedan vi lagt ifrån oss boken.

För mig är både Ulrikas bok och Månskensvargen välskrivna böcker som engagerar och blir kvar i minnet. Om jag någon gång skulle bli anklagad för att ha härmat dem, ska jag bara le stolt och säga: ”Great minds think alike!”

Framsidan på den historiska romanen Högt flyger fåglarna, Vargatider del 2 Framsidan på den historiska romanen Det sjunger i isen, Vargatider del 1 Framsidan på den historiska romanen Högt flyger fåglarna, Vargatider del 2
Min bok Det sjunger i isen flankerad av två böcker med många likheter: Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter och Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm.

Tio år med systrarna Dalin och Vargatider

Idag, den 14 april, är det exakt tio år sedan jag började skriva på det som skulle bli Det sjunger i isen och hela Vargatider-trilogin. Tio år!

Då hade jag spånat kring historien i drygt två månader. Det känns som en kort tid för att komma på en hel roman, särskilt jämfört med hur lång tid jag grunnat på min kommande bok utan att börja skriva. Och sedan var första utkastet klart på tre månader. Då gick det så lätt. Allt bara kom till mig och föll på plats. Det hade nog mycket att göra med de obefintliga prestationskraven. Skrivandet var en lek. Det var bara jag och min bokvärld.

Ringar på vattnet

Mycket har hänt sedan dess. De där första raderna har blivit en hel, utgiven bokserie på sammanlagt 1.500 sidor. Åtminstone ett par tusen personer har klivit in i min bokvärld och stiftat bekantskap med mina karaktärer. Under några år kunde jag delvis leva på intäkter från böckerna och min syn på mitt skrivande och mitt författarskap har med tiden blivit mer seriös.

Men böckerna har i förlängningen gett mig mer än så. Fina vänner. Ökad självkänsla. Roliga frilansjobb. Givande föreningsuppdrag. Kunskap om historia och annat. De hade till och med ett finger med i spelet när jag fann kärleken.

Processen när en berättelse blir till är alltid häftig. Hur ett litet frö, kanske en enda bild, en scen eller en vag idé, växer sig stor, ibland bortom författarens kontroll. Och fjärilseffekten – hur en till synes obetydlig händelse kan ge ringar på vattnet och förändra någons liv – kommer det någonsin sluta fascinera?

För tio år sedan skrevs de första av de dryga 1 500 sidorna i Vargatider-trilogin.
För tio år sedan några trevande rader i ett Word-dokument. Nu en komplett trilogi läst av många.

En speciell dag – både idag och för tio år sedan

Att jag satte igång att skriva Det sjunger i isen just den 14 april var ett medvetet val. Boken inleds med att mamman i familjen fyller år. Den 14 april fyller min egen mamma år (grattis, Anna!). (Numera är jag även begåvad med en svärmor som fyller samma dag – grattis, Eva!) Många anledningar att fira idag, alltså!

En sådan anledning till att börja skriva en viss dag, om än utan reell betydelse, är en god hjälp att sluta grubbla och komma igång. Min nya bok ska börja med att pesten kommer till staden. Således borde jag kanske ha börjat skriva när det första fallet av covid-19 konstaterades i Uppsala …?

Eller så är just den 14 april fortfarande en bra dag att påbörja böcker? Ett tur-datum, rent ut av? Jag ska kanske öppna dokumentet jag förberett och se vad som händer …

Första månaden med boken

Nu har det gått en månad sedan releasen av Det sjunger i isen och jag kan konstatera att det har gått över förväntan. Tre fjärdedelar av upplagan är redan såld och jag planerar för nytryck. Många läsare har hört av sig och talat om hur svårt det varit att lägga ifrån sig boken och hur mycket de ser fram emot del två. Underbart!

När jag tittar tillbaka på den här månaden tänker jag bl.a. på det här:

Roligast: Att folk faktiskt tycker om min bok, engagerar sig i mina karaktärers öden och vill ha mer.

Finast: Att så många vänner och bekanta intresserar sig för boken och är glada för min skull.

Tråkigast: Att jag inte har haft tid att jobba på del två och tre, trots att jag stundtals är sprickfärdig av inspiration.

Pirrigast: Att bli intervjuad i radio, i studio i direktsändning. Det hade jag inte räknat med! Jag trodde jag skulle få hjärnsläpp och skämma ut mig, men det gick bra.

Knäppast: Att bli igenkänd “på stan”. Var t.ex. på ett event med jobbet och fick höra att “dig har jag sett i tidningen!”

Hemskast: Att jag redan har hittat ett par tryckfel i boken, trots all noggrann korrekturläsning. Sådant händer väl alla, men jag blir lika kall varje gång jag ser en bokstav som är fel.

Jobbigast: Att kånka tunga kartonger för leverans till återförsäljare. Men det är samtidigt roligt att skicka ut sin bok i världen!

Mest triumferande: Att jag har fått så mycket beröm för omslaget. Vid ett tillfälle under processen med omslaget var jag nära att ge upp, då det kändes som om jag aldrig skulle lyckas få till ett både snyggt och rättvisande omslag. Men skam den som ger sig!

Mitt debutantporträtt

Nu tänkte jag dela med mig av mitt debutantporträtt, som publicerades i Svensk bokhandels vårkatalog 2 december 2016. Debutantporträtten skrivs av författarna själva och har oftast en personlig prägel. De utgör en väldigt fin möjlighet för debuterande, okända författare att få uppmärksamhet från bokhandlare och andra bokintresserade.

Det finns inget som går upp mot känslan som fyller mig när jag kliver över tröskeln till ett gammalt, orört hus. Tyst och inkännande går jag över det knarrande brädgolvet, blanknött av flera generationers fötter som smugit och tassat, oroligt vankat fram och åter, stampat i ilska och hoppat av glädje. Golvet och väggarna bär på glömda minnen och berättelser från det förgångna, och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden för att se vad de har sett, uppleva vad de har bevittnat.

Jag påstår inte att allt var bättre förr. Jag önskar inte på allvar att jag levde i ett annat århundrade. Det hindrar dock inte att jag tar de chanser jag får att kliva in i en annan tid. Jag åker på historiska evenemang och arrangerar en årlig medeltidsdag. Jag driver runt på Skansen, syr historiska kläder och läser historiska romaner.

Mina mest fantastiska tidsresor företar jag inom mig, när jag låter fantasin ta mig långt, långt bort, till platser och människor som med ens kommer mycket nära. Mitt huvud är ständigt fullt av berättelser och livsöden. En del av dem blir aldrig mer än flyktiga fantasier. Annat dröjer sig kvar och antar en allt tydligare form, tills berättelsen får eget liv.

Att det blev just berättelsen om de tre unga prästdöttrarna som jag kom att fördjupa mig i och skriva ner, det kan jag inte riktigt förklara. Men jag minns precis när det första fröet såddes, när den första bilden flimrade förbi. Jag satt i bilen på väg hem från mina kära morföräldrar. Det var mitt i smällkalla vintern och sent på kvällen. Snödrivorna stod höga utmed vägen, och så plötsligt: en låt från bilstereon, med bakgrundsljud av en vinande vind och en kvinna som höll ut på långa, hjärtskärande vokaler som om hon var ensammast i hela världen. Då – poff – var hon bara där, min Inez, som ännu inte hette Inez, och hon var vilse i en mörk och snöig skog och hon ropade ut i natten, en sista gång innan allt hopp skulle vara ute …

Sedan fanns det ingen återvändo. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur det gick för henne. Inez och hennes två systrar grep sig fast och ömsom bönade, ömsom krävde att få sina liv berättade.

Det här var under en ganska stillastående och händelsefattig period av mitt liv. Systrarna Dalin och människorna i deras närhet blev snabbt nära vänner och deras tillvaro intresserade mig långt mer än min egen. Efter en flytt och en nystart har jag fått både nya vänner, nytt jobb och nya intressen. Mitt eget liv har därmed blivit betydligt mer spännande. Samtidigt har det stärkt mitt självförtroende så att jag nu vågar släppa berättelsen fri.

Jag öppnar dörren och låter den som vill kliva över tröskeln …

Linnea Dunérs debutantporträtt i Svensk bokhandels vårkatalog.

Dags att släppa taget

Många författare kallar sina böcker för sina bebisar. Det är inte utan att det ligger något i det. Någonting sår ett frö inom oss. En känsla, en tanke, en bild, en scen blir kvar. Den växer, blir mer konkret, mer komplex. Den får fingrar och tår, början och slut.

Berättelsen föds, skrivs ner, får eget liv. Den växer alltmer, hamnar i trotsåldern och försöker gå emot dina planer. Du lär känna den allt bättre och även familj och vänner får kanske stifta bekantskap med din telning.

Min berättelse har växt i fem år. Den har blivit en självständig varelse och nu var det till slut dags att flytta hemifrån. Min “bebis” är på väg ut i världen. Jag kommer inte ständigt kunna gå vid dess sida och vaka över den.

Jag har gett den kläder som jag hoppas ska leda den rätt i livet och föra samman den med rätt människor. Jag finns kvar i bakgrunden för att stötta och vägleda, men jag har släppt taget och kan inte längre ändra eller påverka själva berättelsen. Nu kan jag bara hoppas att den ska tas emot väl.

Linnea Dunér signerar ett exemplar av Det sjunger i isen

På väg ut i världen!